dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Zion I: True & Livin'
True & Livin' Zion I
2005
Live Up Records/Soulful
8/10

Kedjegängsblues och logdanselectro

Move back, move back that morning sun
Shine its light for everyone
That light gon shine and clouds is done
One day we'll be so tall

Vad har hänt med afrocentrismen inom hiphopen?

När jag lyssnar på ”True & Livin'” börjar jag fundera på just det. Den rörelse inom hiphopen som kastade ut de massiva guldkedjorna, hoppade på första bästa buss och körde rakt ut i djungeln. Eller åtminstone till landsbygden, bort från betongen. Egentligen är ”afrocentrism” fel ord här, eftersom det var så mycket mer än någon uppstånden Marcus Garvey som skulle ta alla hem till moderlandet igen i en armada av inverterade slavskepp. Det handlade om att hantera livet med en positiv syn. Om ljusen i tillvarons elände.

Och mer än något kanske det handlade om det som James Brown konstaterade några årtionden tidigare: ”I'm black and I'm proud”. En inre stolthet. Om självförtroende. Att inte låta negativitet bryta ner själen.

Att lyssna på Zion I:s tredje fullängdare är på många sätt en resa sisådär 15 år tillbaka i tiden. Och det är inte bara för att albumets första låt fungerar som tidsportal med sin titel ”Doin' My Thang”.

Samtidigt är Amplive och Zion fortfarande väldigt mycket Oakland. Fast inte Anticon-Oakland: Hieroglyphics-Oakland. För även om hyllningen till ”The Bay” är långsamt släpande miami bass (med cello!) är det just i det Hiero-jazzskramlande Oakland-soundet som ”Doin' Our Thang”, och resan, tar sin början.

Och jodå, vid ett av stoppen dyker Del upp.

Men samtidigt som Zion I i mångt och mycket levererar ungefär det hade jag väntat mig blir jag faktiskt förvånad av den musikaliska bredden. En genomlyssning av de tidigare två albumen påminner mig om att fröna funnits där, men aldrig blommat ut lika mycket som nu. I ”Bird's Eye View” visar duon att hiphop i allra högsta grad kan vara vacker i ett dynamiskt möte mellan en elektriskt mullrande basgrund och ett soulstrålande vemodstak. ”Heads Up” är stressigt jazzslagverksstök som hade hetat ”Tribe Vibes” på ”Done by the Forces of Nature”. ”I Need Mo” är mer Miami bass, fast körd genom ett organiskt Atlanta-funk-filter, komplett med Organized Noize-blås. Och förförarballaden ”Next to U” tar oss tillbaka till tiden då LL Cool J uppfann rapballaden. Att ”Buffalo Girls” tittar förbi känns knappast som en slump.

Sedan har vi ju förstås också ”Amerika”, den obligatoriska sparken i hemlandets skrev, men den försöker vi mest bara glömma, okej? Rockmarschhiphop funkar förmodligen sällan. Det funkar definitivt inte här.

Men det bottennappet kan jag faktiskt nästan helt bortse ifrån. För det övriga materialet håller en fantastiskt jämn och hög nivå. Det är mjukt, varmt och inte sällan vemodigt – men med texter som överlag talar ett annat språk. ”Gotta keep my head up / even though I'm fed up” som Zion I och Talib Kweli konstaterar i ghettopolaroiden ”Temperature”.

Vad gäller gäster dyker Aesop Rock upp tillsammans med Amp och Zion i ett av albumets allra bästa spår, ”Poems 4 Post Modern Decay”, med sitt möte mellan ståbas, försynt piano, skrikande saxofon och mellanösternflöjt. Förutom titeln är det förvånansvärt lite Aesop över ”Poems” – förvånansvärt rakt. Men trots det, eller kanske just därför, känns hans insats i ”Poems” som något av det bästa han gjort. Och så får vi förstås också historien om den förändring hiphopen genomgått under sina mer än 20 år berättad en gång till. Men när Zion I och Gift of Gab leverar den lätt självgranskande ”Stranger in My Home” blir det en snygg ny vinkel på berättelsen.

Men mest av allt gör ”True & Livin'” sitt största avtryck hos mig djupt nere i den amerikanska södern, genomt två spår som är varandras musikaliska motsatser. I ”Soo Tall” blir det en uppdaterad negro spiritual berättad över spattig logdanselectro, medan ”Oh Lawd” är kolsvart knastrande kedjegängsblues med gitarr, tamburin och handklapp i svart-vit dikesgrävartakt.

De första genomlyssningarna kändes ”True & Livin'” okej, utan att vara särskilt mycket mer än så. Men det är ett album som växt som bara den. Visst, överlag ett ganska traditionellt hiphop-album som, med något undantag, inte flyttar fram hiphopens gränser särskilt långt. Ett traditionellt, men väldigt bra album. Ett album som klarar av att hamna på repeat.

Oavsett om du är nittiotalsnostalgiker eller inte.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-05-13 00:00 / Uppdaterad: 2008-04-04 21:36

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3243

3 kommentarer

Trevligt att höra! Vore verkligen skönt om de fick till det på riktigt den här gången. Deep Water Slang var ju ingen höjdare direkt.

Medlem 2005-05-13 00:16
 

recordnet-länken går till fel adress. precis som ni skrivit är adressen .se och inte .net

Medlem 2005-05-13 17:53
 

Tack för påpekandet. Har korrigerat.

Ola Andersson Redaktionen 2005-05-13 17:59
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig