Anders Carlborg gör musik under namnet Callahan, ett enmansprojekt han driver och skapar hemma på kammaren. Musiken har en enkel grundform men med ganska intressanta och spännande pålägg.

Han säger sig själv vara inspirerad av framförallt Fog och Andrew Broder. Vilket egentligen innebär en och samma person. Andrew är en väldigt ambitiös musiker från Minneapolis som gör extremt nyskapande musik under olika pseudonymer i olika konstellationer. Han är så driven av att få ut sin musik att man kan få rökelsedoftande ”One of a kind T-shirts” och skivor med hemgjorda omslag hem i brevlådan på ett kick.

Jag tycker att det hörs att Anders är inspirerad av Fog, framförallt i första spåret; ”The Place”. Här lyckas han perfekt med konststycket att varva en melodisk sångmelodi med upphackad scratch och beats. I ”Same Old City” gör han istället en bluesig egen grej av det hela och hackar bara på lite lagom. ”Sleep” är byggd runt en fin tanke, här har Anders lyckats väl. Ett litet pip ligger rytmiskt över scratchet som istället för traditionella trummor håller takten. Sången är fin tills effekter läggs på. Onödigt tycker jag.

Sen är likheterna med Fog och Andrew Broder ganska långt borta. Det som Fog lyckas få till är att stämningarna i hans musik svänger lika fort som en svängdörr till köket på en restaurang. Det händer ständigt något oväntat och nytt. Det går från dur till moll och från lugn till kaos. Fullt så knasig är inte Anders musik. Fortsättningen av Callahans heminspelning har istället nära till rätt klassisk singer/songwritermelankoli och liknelserna till Nick Drake och Iron and Wine, en annan av Anders inspirationskällor, ligger närmre till hands.

”The Hill” är en snällt poppig låt med lite bongotrummor såväl som trummaskin. ”Sunshined” är en jättekort, liten och lugn, poplåt som fint avslutar skivan.