Som jag har väntat.

När Shoomp och Much More började cirkulera förra året sprang jag omkring i små glädjeturer på väggarna hemma i lägenheten.

Här skulle jag kunna ha en alldeles för lång utläggning om varför De La Soul är ett av de bästa hiphop-band världen skådat, men jag nöjer mig med att konstatera att det ju var Posdnuos, Dave och Mase som på allvar fick mig att gå ner mig i hiphop-träsket för snart sexton år sedan.

Visst. Sånt sätter spår.

Men nostalgi räcker bara så långt. För att hålla intresset uppe krävs mer än bara ett lyckat album. I De Las fall har det blivit sex fram till i år med en lägstanivå som inte ryms i nybyggda lägenheter. Gillar jag det De La Soul för att musiken verkligen är bra eller för att det är De La Soul som gör musiken? Watch me not care.

De La Soul är tillbaka.

Det som först slår mig med The Grind Date är att De La den här gången tryckt in sitt pick och pack på första bästa Greyhound-buss och lämnat Long Island lång bakom sig. Destination: Detroit. The Grind Date låter nämligen betydligt mer Detroit än New York, på något sätt.

Oavsett om det är betongen i Detroit eller New York som blir bakgrund, är The Grind Date De Las mest minimalistiska album efter Stakes Is High. Inga stora refränger, inga stora gester. Men däremot väldigt mycket av Pos och Daves rimmande och rappande, som fortfarande spelar i en division skyhögt över de flesta av deras kollegor.

När The Future gungar igång, med taktfast beat, jazzplockande gitarr, smurfsoul och svävande stråkar, är jag där igen. På väggarna i lägenheten. Precis så som jag vill ha De La Soul.

Jag hinner inte längre än till spår två innan jag rasar ner igen.

Trion må slita för att få folk att glömma allt vad ”daisy age” någonsin hetat, men det är trots allt där De La Soul hör hemma. I hiphop som ligger närmare soul än pumpade muskler. Verbal Clap funkar kort sagt sådär. Den stöveltrampande MF Doom-krocken Rock Co.Kane Flow likaså, trots sin lysande titel. Och när Flavor Flav hoppar in och gör sin grej (ja, ni vet vad hans grej är vid det här laget) då funkar det ännu sämre (trots att det borde sitta som handen i handsken med tanke på det sparsmakade Funky Drummer/Public Enemy-doftande beatet). Inte för att det är Flavas fel, men ändå.

Much More. Precis så fantastiska vill jag ha De La Soul. Soulsken. Precis i samma anda som 9th Wonder-rattade Church. Precis i samma anda som Days of Our Lives (med Common som gäst). För att inte tala om oljefatsglädjen i No (alla låtar som tar avstamp i Never Can Say Goodbye är förövrigt värda respekt per automatik). Ja, och så förstås Tom Tom Club-samplande Shoomp.

De första gångerna har jag faktiskt rätt svårt för resten av The Grind Date, titelspåret inte minst. Men efter ett tag börjar även resten öppna upp sig. Madlibs struttigt charmiga Shopping Bag vägrar släppa taget om mig. Slätstrukna It’s Like That är inte alls lika slätstruken när hörlurarna åker på. ”La-la-la-la”-slingan i titelspåret förvandlas så smått till en riktig ”la-la-la-la”-slinga. På ett bra sätt.

Framförallt undrar jag hur jag kunde undgå att charmas sönder av det blaxpoblåsfläskiga hubbabubbagummi som Supa Dave West fått till i He Comes. Särskilt som Ghostface hinner med att vinka åt både Uday och Qusay.

The Grind Date är ett hiphop-album av klassiskt snitt, rätt upp och ner, men långt ifrån De La Souls mest direkta. Ett album som kräver lite tid att ta sig in i.

Shoomp! There it is.

Med några få undantag värt väntan.