Det finns väl ingen som går och hoppas på att Public Enemy ska leverera en klassiker till vid det här laget? De senaste årens produktion har pendlat mellan bedrövligt och ok. Tankarna bakom släppen har varit intressantare än slutresultaten (blanda nytt med remixat och live-inspelningar på samma album respektive att låta någon annan skriva all […][...]

Som jag har väntat. När Shoomp och Much More började cirkulera förra året sprang jag omkring i små glädjeturer på väggarna hemma i lägenheten. Här skulle jag kunna ha en alldeles för lång utläggning om varför De La Soul är ett av de bästa hiphop-band världen skådat, men jag nöjer mig med att konstatera att […][...]

Public Enemy går in på sitt femtonde år. En anledning så god som någon att släppa en skiva. Eller första delen i en trilogi. ”Revolverlution” – historiens första interaktiva skiva säger PE och det kan nog stämma. Det här är interaktivt på ett helt annat sätt än tidigare försök i den genren. Här handlar det […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Inom soulen och hiphopen finns gott om sidekicks. Några av dem blir en kvalitetsstämpel för de artister som lånar dem. Public Enemys Flavor Flav, Nate Dogg, Eye n’I, Lil’ Mo för att nämna några av dem. Dynamit med nästan vem de än paras ihop med. Men när de ska göra något under eget namn vill […][...]

Skoningslöst. Skoningslöst solidariskt med det rätta och det rättvisa. Skoningslöst avståndstagande från det egoistiska och orättvisa. Och kanske framförallt ifrågasättande av en rådande ordning som på ytan påstås vara demokratisk. Beskrivningen passar lika bra på de svarta predikanter som kämpade mot den vita överhögheten i södern under 1900-talets första hälft som på de demonstrerande ungdomar […][...]