Vet inte om det var i Close-Up jag läste om kopplingen mellan ”The Beyond” och ”Terminator”-filmerna, men fantastiskt träffande är den. Scenen i inledningen av någon av filmerna där en stridsvagn knastrar fram över en mängd skelett i ett nattsvart landskap är en bild jag får när jag lyssnar på ”The Beyond”. Stämningen är densamma.

Futurismen är påtaglig i Cult Of Lunas musik, och det är ingen munter bild de målar upp. Omslaget påminner lite om de jagande, elektroniska bläckfiskarna i ”Matrix”. Ett omslag, eller visuellt koncept kanske man ska säga med tanke på att hemsidan och allt annat går i samma stilrena och skitsnygga stil.

Musikaliskt hör Cult of Luna hemma i samma genre som Isis, Neurosis och Switchblade, om än med lite mer traditionell låtstruktur än den de övriga tre stundtals använder sig av. Ackorden är företrädesvis av moll-karaktär och sången skriks plågat fram. Låtlängderna når allt som oftast en bra bit över femminutersstrecket, men det är något man inte lägger märke till, då man blir helt uppslukad av musiken. Tiden står still.

”The Beyond” är en fantastisk skapelse. Ömsom gastkramande och stenhård. Ömsom smekande. Ömsom tårdrypande, ömsom ursinnig.

Jag kommer att tänka på scenen ur ”Dödligt Vapen”, där Mel Gibson blir torterad med elektriska stötar av Al Leong. Stötarna kommer med jämna mellanrum, men stunderna däremellan ger chans till återhämtning. Hade de inte funnits hade hjälten dött och storyn hade varit slut.

På samma sätt känns ”The Beyond”. Den griper tag i dig, men släpper med jämna tag greppet och låter dig andas. Utan de partierna hade skivan aldrig nått de höjder den når.

Efter att ha lyssnat på skivan och tystnaden har tagit över sitter jag andfådd i fåtöljen. Kommentarer känns överflödiga, den känsla av harmoni som omger mig talar för sig själv.

Det är svårt att lyfta fram någon speciell låt, de bör höras i sitt sammanhang. Exempelvis kombinationen av det melankoliska introt på ”Genesis”, som abrupt byts mot malande gitarrer som får en att dra efter andan, och de mullrande, bastanta basgångarna, följt av en skärande gitarrslinga, som inleder ”The Watchtower”. De mår bäst av att avnjutas i relation till varandra. Då är ”The Beyond” en stor upplevelse.