Ett söndagsslött och ganska glest besökt KB i Malmö fick sig ett drömskt och varsamt Isis i går kväll. Precis som utvecklingen har varit sedan skivan Oceanic damp ner för sisådär sju år sedan, när även jag hade förmånen att beskåda Isis live senast. Låtmaterialet på kvällens närmare en och en halv timme långa konsert […][...]

När Isis nya skiva Wavering Radiant nu kommer ut på CD, är den sedan några veckor tillbaka redan släppt på vinyl. En medveten strategi visar det sig. – Det är en gest mot dem som föredrar vinyl, som jag. Det är det bästa formatet, säger sångaren och gitarristen Aaron Turner. Reaktioner föder motreaktioner. I en […][...]

I ärlighetens namn är jag inte riktigt färdig med 2005 års Chronoclast ännu. Därför känns det en aning märkligt att kanadensarna i Buried Inside kommer med nytt material, trots att det har gått fyra år nu. Men det gör inget när det är så här bra. På Spoils of Failure står en hel del att […][...]

Hustrumord. Mentalsjukhus. Illusioner om andra dimensioner och fabler om en fauna med goda och onda djur. Det är inget lättsmält Umeås Cult of Luna bjuder på i och med femte fullängdssläppet. Bakgrunden till skivan ligger i journaler bandet hittat i replokalsbyggnaden som, av en händelse, tidigare varit ett mentalsjukhus. Berättelser från det eviga riket, skrivet […][...]

Det finns många skäl att älska Isis. De gör bra musik, levererar den alltid snyggt förpackad och bär på ett ton av integritet. Men det här ep-släppet förbryllar mig en aning. Holy Tears var visserligen ett av de bästa spåren på fullängdaren In the Absence of Truth, som släpptes 2006. På ep:n bjuds vi på […][...]

Vi har inte haft det helt lätt tillsammans, jag och ”Oceanic”. Det första exet jag köpte var repigt att jag fick gå tillbaka med det till affären. Två veckors väntan följde innan ett nytt kom hem. När jag sedan blev av med själva cd-skivan på ett tåg från Arlanda till Örebro i september 2003 var […][...]

Man kan anta att Isis inte hade en aning om vilket avtryck de skulle komma att göra när de knåpade ihop ”Oceanic” för fem år sedan. Men sedan dess har det hänt en hel del och nu borde det vara ganska solklart i och med skivan är redan en modern klassiker som har influerat mängder […][...]

Pelican damp ner som en smärre överraskning med ”Australasia”. Instrumentala låtar som bar drag av postrock, men som fortfarande stadigt stod kvar i hårdrocken. Framför allt var det inte lika utsvävande utan mer direkt. De kunde smeka fram trevande toner, men även ta ett fast grepp om lyssnaren. ”The Fire in Our Throats Will Beckon […][...]

För ett kort ögonblick var jag på väg att avfärda finska Callisto som Isis-kloner och inget mer. Lyckligtvis släppte jag hanen och lät tiden gå. Callisto är nämligen väl värda sin egna plats på släktträdet någonstans kring Isis, Cult of Luna, Red Sparowes och Godspeed You! Black Emperor med flera. Även om likheterna är många […][...]

Efter att ha stött och blött ”Salvation” i ett par veckor kvarstår faktum. Jag gillar den inte. Alla överväldigade recensioner som jag har läst har ändå fått mig att försöka en gång till. Och ytterligare en. Vad har jag missat egentligen? ”Salvation” har ett mer uppluckrat och nyanserat sound än ”The Beyond” och den självbetitlade […][...]