Ångest. Det är ganska mycket sådan på The Legends nya album Over and over. Krypande, svidande, svartsynt ångest. Ja, allt det där som kännetecknar just den känslan. Minnen, saknad, mörka hål, ensamma nätter, droger, alkohol. Johan Angergård har själv förklarat ”Jag spenderade halva förra året med ångest och tala om ångest och jag gjorde en […][...]

Elefanter börjar med ett elektroniskt eko, akustisk gitarr och en dyster melodi där en synth möter Goran Kajfes allra blåaste trumpet. En stämning som nästan går att ta på byggs upp när Joakim Berg börjar sjunga. De pratade om dig via kortvåg Så mycket kommer jag ihåg Du log mot mig när du betalade för […][...]

Egentligen är mina ord om Ulf Stureson slut. Han är tillbaka efter några års tystnad och låter egentligen precis som på sina tidigare alster. Men, det låter så bra att jag måste berätta ännu en gång om den här mannens fantastiska låtar. Titellåten ”Beroende” är så vacker att alla ord från skör till flortunn skulle […][...]

Som vanligt när Converge släpper en ny skiva gäller det att man är beredd på att ge den sin tid. Men med ”No Heroes” tyckte jag att det krävdes ovanligt lång tid. Skivan, eller kanske snarare Converge som band, är ingen best man tar sig an i vilket tillstånd som helst. I ett regntungt och […][...]

Converge är ett band som kommit in i mitt liv relativt sent, men som sannerligen kommer starkt på senare tid. ”You Fail Me” är en veritabel smocka i ångest-HC och nu med återutgåvan av första släppet i min ägo så klarnar det ännu mer. ”Petitioning the Empty Sky” är tre inspelningar mellan 1995 och 1997 […][...]

Långsammare. Mörkare. Bittrare. Än vad, frågar sig vän av ordning. Allt. Kanske är det något med klimatet i Göteborg, eller så är det bara en slump att två av de bittraste band jag känner till, Skitsystem och Abandon kommer därifrån. Till skillnad från kängpunkarna i Skitsystem befinner sig Abandon musikaliskt någonstans runt extrem doom/sludge och […][...]

Min nattliga tillvaro de senaste tre veckorna har tillbringats på en tältsäng. En tältsäng som följt mig i varenda rörelse hela nätterna, som skavt och som knarrat. Vänder jag på mig så flyttar sig sängen. Känslan av att hela skiten snart brakar samman är alltid närvarande mer eller mindre. Samtidigt är denna säng min tillflyktsort. […][...]

Vet inte om det var i Close-Up jag läste om kopplingen mellan ”The Beyond” och ”Terminator”-filmerna, men fantastiskt träffande är den. Scenen i inledningen av någon av filmerna där en stridsvagn knastrar fram över en mängd skelett i ett nattsvart landskap är en bild jag får när jag lyssnar på ”The Beyond”. Stämningen är densamma. […][...]