Kris (5:10 PM):
Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel.

dscola22 (5:11 PM) :
Rätt förståeligt. Det står ju ”country” skrivet på hela omslaget. Eller okej, det kanske det inte gör, men det skulle kunna göra det. Inte mycket hiphop där inte.

Kris (5:11 PM) :
Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag aldrig lånat Buck 65 mitt öra förut..

dscola22 (5:13 PM) :
Inte särskilt konstigt. Det har nog inte särskilt många hiphopfans heller. Underjord, som vi som kan allt om hiphop säger. Han har ju släppt ett gäng skivor, fast rätt långt under den stora försäljningsradarn. Lätt obskyrt. Att han dessutom är kanadensare gör väl inte saken jättemycket bättre. Alla som kan räkna upp tio kanadensiska rappare räcker upp en hand? Och nej, Bryan Adams räknas inte.

Kris (5:16 PM) :
Tydligen upptäcktes han av Mr Dibbs. Och det är fortfarande ingen lampa tänd hos mig. Eller några ringande klockor, för den delen.

dscola22 (5:19 PM) :
Både ja och nej. Han hade väl redan hunnit bygga upp ett miniatyrunderjordimperium (SAOL, någon?) hemmavid. Världsberömd i Halifax, typ. Fast det var väl efter några släpp som Mr. Dibbs upptäckte honom. Dibbs i sin tur har ju jobbat rätt mycket med andra alternativhiphopare. Ungefär alla i skivbolaget Anticons kollektiv. Han var ju även med Atmosphere på deras senaste turné. Hälsade på i Hultsfred och så. Och Dibbs gillar att stå bakom skivspelare.

Kris (5:22 PM) :
Jag antar att det är en rätt trött liknelse, men ibland är det bara ett jämfotahopp till när Tom Waits plockade in ett par skivtallrikar på Mule Variations.

dscola22 (5:24 PM) :
[Ola nickar utan att ha en aning om vad Kristofer pratar om] Just det. Precis så. Helt rätt. På många sätt har ju just den alternativa hiphopscenen i USA (nej, be mig inte definiera vad tusan den alternativa hiphopscenen egentligen är) på många sätt mer med rock än med traditionell hiphop att göra. Och det är inte bara hudfärgen vi pratar om då, utan också allt från inspiration till hur det faktiskt låter. Även Buck 65 är ju vit. Och ja, det är ju förstås därför du fastnade för honom, eller hur? :-)

Kris (5:28 PM) :
[dagensskiva.com:s mest kritvite skribent nickar trumpet]. Haha, nädå, jag hajade aldrig att han var en viting. Förrän jag började bläddra i häftet, förstås. Och för att rädda skinnet så leder jag helt oförhappandes in konversationen på lyriken. Som står att läsa i häftet. Host.

dscola22 (5:29 PM) :
Kör hårt. Det är din avdelning. Jag är ju bling-bling-killen. Berätta vad du tycker så berättar jag varför du har fel.

Kris (5:30 PM) :
Jag tänker på Hamell on Trial och Choochtown eller Johnny Dowd och Wrong Side of Memphis. Jag tänker på Charles Bukowskis förkärlek för alla trasiga själar därute: luffarna, fyllona, rumlarna, fixarna, tricksarna. Jag menar, karaktärerna i Riverbed-konceptet är så noggrant utmejslade att man tappar andan.

dscola22 (5:35 PM):
[Ola nickar ännu mer. Ler och börjar desperat bläddra i texthäftet] Jodå. Så att… Allvarligt talat har jag ännu inte kommit till texterna. Jag vänder ju i allmänhet på mitt lyssnande. Musiken, melodierna, rytmen, basgången, hi-haten, bongo-trummorna, kazoo-solot och ja, ungefär här kommer jag väl till texterna. Däremot gillar jag stämningen som byggs upp. Jag vet egentligen inte varför, men hela tiden ger mig Talkin’ Honky Blues bilder någonstans mellan Den sista färden och On the Road. Som en luffares färd genom ett depressionens USA. Landet sett genom den öppna dörren i en godsvagn. På ett vemodigt sätt.

Kris (5:37 PM) :
Precis! Tänker också direkt på James Dickey och beatpoesi. Särskilt drar jag paralleller till en platta som heter Spare Ass Annie – hört?

dscola22 (5:39 PM) :
Nix. Gissar att det är åt rock-hållet? Men beatnik-vibbarna håller jag med om. Och därför är banden till Anticon-gänget rätt tydliga. Allmänt schizofren spoken word som är en piruett från inskrivning på traktens lokala mentalsjukhus.

Kris (5:40 PM) :
Spare Ass Annie är ju ett stycke ur Naked Lunch och egentligen heter plattan Spare Ass Annie and Other Tales och är alltså uppläsningar av Burroughs som sedan behandlats av dina polare i The Disposable Heroes of Hiphoprisy (Television The Drug of the Nation!). Ganska mycket som Talkin’ Honky Blues, men kanske lite mer åt jazzhållet ibland.

dscola22 (5:45 PM) :
Ah. Okej. Min Burroughs är lätt rostig. Typ. Samtidigt känns det som om Buck 65 (han heter förresten Richard Terfry på riktigt – hur hiphop är inte det?) skulle sitta som gjuten för en nyinspelning av Burroughs verk. Whiskyröst är bara förnamnet. Och som de flesta vita rappare skiljer sig hans rapteknik en hel del från hans färgade kollegor. Jag vet inte varför, men vita rappare har en tendens att dra mer åt spoken word-hållet, oavsett vilken musik de rappar över. I vilket fall har Buck definitivt en av genrens mest distinkta, och intressanta röster. En stor tillgång.

Kris (5:46 PM) :
Rasbiolog Ahlström säger: Det beror ju på att vitingar inte har rytmen i blodet! Allvarligt dock, så är jag benägen att ge medhåll. Enda skamfläcken är väl andra spåret, Wicked and Weird, där han låter som Jimmy Pop Ali – och det är ju ingen komplimang, om man säger.

dscola22 (5:52 PM) :
Såja, nu var det dags att börja gå in på vad vi tycker om skivan. Och det är nu jag, på ett objektivt sätt förstås, ska berätta att du har helt fel, rockkille som du är. Just Wicked and Weird är albumets stora behållning. [trycker igång låten för att komma i stämning] Den är helt knasig, på ett väldigt bra sätt. Om Talkin’ Honky Blues är en luffares godstågsresa till största del är Wicked and Weird Den sista färden i lowrider – en banjoduellerande driveby på väg för att hälsa på Bubba Sparxxx genom ett landskap befolkat av white trash och hillbillies. Till och med en slideguitar passerar förbi. Över allt låter Buck 65 verkligen som en tvättäkta, fotogenklunkande hillbilly själv. [Extremt krystade låtbeskrivningar, omgång 1: Kristofer 0-Ola 1]

Kris (5:53 PM) :
Här kanske vi ska passa på att inflika att av skivans arton spår så är sju låtar insprängda bland det övriga materialet för att bilda ett koncept. Eller egentligen är det ju en tjugonåntingminuterslåt uppstyckad i sju bitar, utspridda för att sammanfoga hela plattans atmosfär. Jag älskar sånt skit.

dscola22 (5:54 PM) :
Ja, eller ”skits” som vi hiphopare säger… :-)

Kris (5:57 PM) :
Whatever. I alla fall, konceptet som sådant är ju, som du så briljant beskrivit, en samling diabilder och hetsiga blyertsanteckningar från baksidan av Amerika. Jag tror inte det handlar om så mycket mer än ett litet samhälle i utkanten av civilisationen, ett slags härbärge för samhällets utstötta. Och den här killen observerar allt och bor på sin husbåt i hamnen. Men det är – för att nyttja slitna klyschor – ren och skär poesi. Eller vad sägs om den här miljöbeskrivningen: ”Same hotel room again with the right mixture/of terrible smells and dead flies in the light fixture”! Jag krälar i stoftet.

dscola22 (6:00 PM) :
Nej, det är mer än bara skits (jag kunde bara inte låta bli, öppet mål liksom). De är, som du säger, det som är albumets stomme. Och jag kan bara hålla med om att albumet verkligen bildar en helhet, även om den helheten för mig mest är i form av stämningar. Texterna kommer, som sagt, så småningom. Men jag kan inte låta bli att gilla människor som rappar om Sasquatch. Inte ofta man hör det på hiphopskivor. Kanada i huset.

Kris (6:03 PM) :
Representerar!

Kris (6:03 PM) :
Förlåt, jag var tvungen.

dscola22 (6:05 PM) :
Såja, det finns ju hopp för dig också. Innan du vet ordet av kommer du hasa ner byxorna till knäna och fixa gold-swoschar på sneakersarna. Men nu tänker jag plocka fram några favoriter till på skivan. Beredd?

Kris (6:05 PM) :
Shoot! Förlåt, jag menar ”bust a cap”!

dscola22 (6:12 PM) :
Kristofer Ahlström, snart i MTV Cribs. Tv-spelet på toaletten och basketplanen i poolen. Nåja. Låtar. Just det. Bland de övriga låtarna som jag mest tar med mig från Talkin’ Honky Blues finns baktunga orgeldubäventyret Sore och kanske mest av allt Roses and Bluejays. Den sista är en riktigt stor bluesballad med en slideguitar (jag har ett hatkärleksförhållande till just glidande gitarrer) och ett riktigt vackert, sprött klockspel som svävar omkring i bakgrunden. Om Wicked and Weird är hembränd förfest i hillbilly-land, är Roses and Bluejays det tunga huvudet dagen efter. När verkligheten hinner ikapp och man är tillbaka i den där övergivna godsvagnen som dunkar fram över det mörka landskapet. Storslagen, på många sätt.

Kris (6:17 PM) :
Stompbasen på Sore är ju en sådan där grej som skulle få ett helt äldrehem att bounca med permobilerna. Sen har vi ju 50 Gallon Drum, där han mer eller mindre överger såväl rytm som flöde och bara talar, inte för sig själv, utan berättar hur det är och hans ord tränger verkligen genom hud och kött och skrapar märgen i benen. Återigen så är det ren och skär – och ursäkta min franska – jävla poesi när han skildrar ensamheten: ”Sometimes I drive all night and listen to talk radio. Sometimes I practice scratching for eight hours on an end. Usually, I sit in my window and listen to my tapes”, och sedan kommer det där riktigt briljanta, det där riktigt hotfulla, när han ödesdigert morrar: ”I’ve got all kinds of tapes”. Herregud.

dscola22 (6:23 PM) :
Ja, och det finns gott om samma vara på Talkin’ Honky Blues. Nu när 50 Gallon Drum rullar igång hör jag ju att även den är ödesmättad storstadsblues. Och det är väl lite av problemet med skivan. Det blir lite väl mycket samma sak efter ett tag. Även om alla låtar ryms inom en timme känns det lite väl tilltaget. Men när jag plockar ut låtarna en och en känns de starkare än jag minns dem. Eller rättare sagt, inte minns dem, när jag lyssnar igenom skivan i ett svep. Några av de där triphopvibbarna, som särskilt tonsätter Riverbed-styckena blir lite väl såsigt utsvävade. Fan. Det är en sån där jobbig skiva. I lagom stora doser riktigt bra, men… Ja.

Kris (6:27 PM) :
För min del går det mer i vågor. Jag kan utan problem lyssna genom skivan ett par varv, men min bristfälliga MTV-fostrade koncentration lyckas jag bara upprätthålla vid väl valda tillfällen. Men när han dribblar sig genom karaktärerna i Riverbed 3, sitter jag alltid med öronen spetsade. Egentligen är det en optimal skiva för pendeln Spånga-Stockholm C och retur. Särskilt eftersom jag ser samma folk i Riverbed som på Dagsverksvägen. Hmm, Spånga – the Soundtrack, nu i kanadensisk tappning.

dscola22 (6:33 PM) :
Såja. Moodyssons nästa filmprojekt spikat och klart, alltså. Insåg precis att jag tycker mötet mellan cembalo, marschgitarrer och femtiotals-sci-fi-ljud (de där ljuden som hörs så att man vet att det är något UFO-aktigt på gång) i 463 är precis så där fel att det faktiskt funkar, på något kitschigt sätt. Buck verkar för övrigt gilla femtiotals-sci-fi-ljud överlag. Sådana killar gillar jag per automatik. Nåja. Ghettoblues, kanske man kan kalla det? Ghettocountry, rentav? [Ola vänder kepsen bakochfram] Gillar man namn som Sage Francis, Sole, Atmosphere, El-P och liknande artister är det här helt klart värt att lyssna på. Hiphop i lo-fi-rider.

Kris (6:34 PM) :
DJ Shadow? Tricky?

dscola22 (6:36 PM) :
Absolut. Fast förmodligen Tricky mer än DJ Shadow. Särskilt Riverbed 6 skulle kunna vara plockad från någon av Trickys egna skivor.

Kris (6:37 PM) :
Triphopen lever! Den har bara flyttat till landsorten!

dscola22 (6:38 PM) :
Japp. Och stoppat in ett halmstrå i mungipan.

Kris (6:42 PM) :
I alla fall, om du gillar tesorter som är lite mörkare, lite mustigare och som gärna lämnar en fadd eftersmak så är Buck 65 din kopp. I samma hylla hittar man som sagt även Tom Waits, Ed Hamell och Nick Cave, på den tiden han var inne på sin lantistripp (karaktärerna på Talkin’ Honky Blues skulle kunna vara incestsläktingar till de personer som figurerade i Caves roman, And the Ass Saw the Angel).

dscola22 (6:47 PM) :
Jag trodde faktiskt att du skulle droppa Neil Young här [Ola ger sig ut på djupt vatten och hoppas få kredd hos rockpubliken]. Dels för att jag tycker att temat från Greendale och temat här, som du beskrivit dem, påminner en hel del om varandra. Kanske tror jag det mest för att omslagen på skivorna påminner en hel del om dem. Men musikaliskt kanske det inte finns många beröringspunkter? [Duckar]

Kris (6:54 PM) :
Nja, det går förvisso att dra streck de båda skivorna emellan (konceptskivor som kretsar kring befolkning på landsbygden), men det är ungefär lika långsökt som att försöka hitta gemensamma beröringspunkter hos Beverly Hillbillies och Dallas.

dscola22 (6:56 PM) :
Attans. Jag som var så nära. Och så betyg då. Eftersom ålder går före skönhet är det ju du som får börja [host]

Kris (6:58 PM) :
Tja, hade jag jobbat på pulsbilagan hade jag skrivit: ”Kanadensiskt månsken (blink, blink) värmer hjärtetrakten minst lika bra som det gör i sydstaterna” och sedan stämplat in fyra resoluta plus!

dscola22 (7:02 PM) :
Och eftersom vi för detta lilla projekt använder skalan 1-5 så trycker jag till tre inte riktigt lika övertygade… öh… tryck. Bitvis är det riktigt, riktigt bra, men jag hade hellre sett mer variation. Oavsett vilket, definitivt värt att låna åtminstone ett öra.

Kris (7:02 PM) :
Så, för att sammanfatta: Svänger det? Svänger det inte?

dscola22 (7:03 PM) :
Öh, nej. Det svänger nog inte. Det blir nog ingen topp-tio, varken i långt eller kort format. Men bra, jodå.

Kris (7:03 PM) :
[Med ointresserad Zoulias-röst]: Jaha, säger du det.