Det är en massa attityd, distpedalsstamp, rullande bandloopar och ylande sång från G, M & C när de agerar besatta djur. Men jag skulle önska att de försökte lite mer. Ibland verkar det som Soviac tror det räcker att vara i en experimentell genre för att vara experimentell.

Soviac lyckas verkligen i passager. Men oftast stannar de upp efter de lyckade försöken istället för att fortsätta. De tittar sig nöjt i spegeln istället för att drämma pannan i den med splittring, blodvite och några ”How is Annie” till följd. De snuddar vid galenskapen, de kommer nära kraften och viljan. Men det är bekvämt att stanna där. Bekvämt att inte gå över gränsen. Men en skiva som låter som ”Triology Sexlife Rodeo Friscotti” får inte låta bekväm, det motverkar liksom hela syftet.

”GMC You Know Me” är skitbra. Markus låter som hans kropp är i symbios med en gitarr som blir misshandlad. Halsen är sträckt i en konstig vinkel och han drar ansträngt efter luft. När han sjunger river hans rösts plektrum mot strängarna som spänns och darrar samtidigt som blod bubblar i mungipan. Hans antagonist står bredvid under tyst överinseende tills han tar sats och rusar fram med trummor och distad gitarr för nya slag. Efter varje attack sitter Markus kvar. Trasig, sönderslagen, men med ett lömskt leende.

I ”B.I.V. Best in Vest” sjunger Gunnar med sin bästa försupna, svettiga och oduschade punkröst. Catharina möter upp och hon låter sin röst spela över samma register som PJ Harvey när hon lät som mest desperat på ”To Bring You My Love”. Deras dekadenta kärleksduett backas upp av gitarrer som ligger långt fram i ljudbilden, nästan som en tredje vokalist. Och jag vet inte riktigt vem som är hetast av de tre.

När de är bekväma ser jag dem som svartklädda och äckligt medvetna nidbilder till reklambyråjävlar. När de tassar runt gränsen till galenskapen ser jag dem som raggiga hyenor som anfaller i grupp med morrande fräsande gitarrer, rest illaluktande päls till basgångar och trummor som stampar av för sprången mot strupen.