Årets trevligaste hiphop-trend har ingenting med demonproducenter eller underjord att göra. Det är istället att albumen blivit kortare. Istället för att trycka in allt som bara går på en cd har de flesta skivor faktiskt klockat in på under timmen.

Någon verkar ha glömt att berätta det för Big Boi och André.

Ska vi släppa en dubbel? Klart vi ska släppa en dubbel. 2 skivor, 39 låtar, 134 minuter musik. Big Boi nöjer sig dock med 56 minuter, medan André whoppar på med över 78.

Att det egentligen bara är två hiphop-artister som lyckats med konststycket att ge ut ett dubbelalbum som lyckas vara bra rakt igenom (Just D med ”Rock n roll” och 2Pac när han släppte ”All Eyez on Me”) verkar inte ha avskräckt dem. Big Boi och André må tjata om att det här är två soloskivor som bara råkar säljas tillsammans, men, va fan, det här är en dubbel. Visserligen med två skivor som skiljer sig rätt mycket från varandra, men en dubbel likafullt.

Outkast har ju skämt bort oss rätt rejält genom åren genom att hålla löjligt hög klass på sina album. Från debuten ”Southerplayalisticadillacmuzik”, som blev bryggan mellan Geto Boys och den nya sydstatshiphopen, över de två ”riktiga” Outkast-skivorna ”ATLiens” och ”Aquemeni” till ”Stankonia”. Förutom att de för varje skiva mer och mer hittat sin egen stil har också varje album fört dem allt längre bort från debutens jeepfunk in i en allt mer experimentell djungel. På samma sätt som ”Southerplayalisticadillacmuzik” var en brytpunkt pekade också ”Stankonia” ut en helt ny riktning för duon. ”Stankonia” i allmänhet och kanske ”Scooby Doo”-låten ”Land of a Million Drums” i synnerhet.

Big Boi och André har en gång för alla checkat in på samma mentalsjukhus som George Clinton och alla hans funkkompisar.

Att de två första låtarna ut från duons nya projekt blev ”GhettoMusick” och ”Hey Ya!” var sannolikt ingen slump. Det är samma schizofrena motsatspar som när Outkast släppte ”Bombs Over Bagdad” och ”Ms. Jackson” som ”Stankonia”-singlar. Men samtidigt är de talande på ett helt annat sätt: ”GhettoMusick” är den i särklass knasigaste och mest frenetiska låten på Big Bois skiva. ”Hey Ya!”, å andra sidan, är det mest lättillgängliga och poppiga på Dres skiva. Alldeles självklart på något skruvat sätt.

Big Boi, duons b-boy, har också gjort en rätt rak hiphop-skiva. Överlägset bäst är förstås genialiska ”GhettoMusick” med sin hysteriskt kulsprutesmattrande rytm och sina helt omotiverade avbrott för att spela en snutt av Patti LaBelles ”Love, Need & Want You”. Vrid upp på högsta volym och du hamnar mitt i en piskande tyfon. Ungefär hur bra som helst.

Men det finns ett par riktiga guldkorn även bland övriga låtar. Som förstasingeln ”The Way You Move” med Sleepy Brown (söderns Nate Dogg) som börjar i studsande miami bass innan den exploderar i en calypsogrisfest med lagom plastigt strandblås. Ja, och så plonkar någon på en marimba i bakgrunden. ”Church” är helt oemotståndligt svängig och inte blir det sämre när den mot slutet urartar i en pianosvängig gospelorgie i bästa ”Blues Brothers”-stil. Ödesmättade ”Knowing” är också en favorit.

Men de kanske starkaste låtarna, vid sidan av ”GhettoMusick”, återfinns mot slutet. I ”Flip Flop Rock” battlar Big Boi, Killer Mike och Jay-Z över ett gungande beat, en vemodig pianoslinga och ett hysteriskt scratchande. Den andra är den storslaget sorgsna bomullshymnen ”Reset” där Big Boi får sällskap av Goodie Mob:arna Khujo Goodie och (världens bästa) Cee-Lo. ”Reset” hade utan problem platsat på någon av Goodie Mobs två första skivor.

Men sedan finns det några riktiga partystoppare på skivan. ”The Rooster” och ”Tomb of the Boom” är mest trista, men är ändå rena glädjepillren jämfört med gitarr-riffande ”Bust” (där Killer Mike dyker upp igen). Alla rappare verkar ju förr eller senare känna ett behov av att headbanga lite och det blir ungefär aldrig bra. Inte den här gången heller. ”Bust” blir en aptrist kopia av Faith No Mores och Boo-Yaa T.R.I.B.E.s ”Another Body Murdered” (varför Antwan, varför?)

På det hela taget är ”Speakerboxxx” en bra hiphop-skiva. Men, och det beror säkert på den knäckande öppningen med ”GhettoMusick”, den känns lite tam. Bra, men jag hade väntat mig betydligt mer.

Att André har producerat några av de bästa låtarna på ”Speakerboxxx” känns på något sätt väldigt självklart. För André… ja, André.

Förutom att det nu en gång för alla är fastslaget att han är spritt språngande galen finns det en sak till som numer är helt klar: André Benjamin har förvandlats till Prince. Och inte den lite tråkige, jazzfunkande Prince (förlåt, Fifi), utan ”Sign o the Times”-Prince.

”The Love Below” inleds med ett jazzigt intro där André för en stund antar Chet Bakers skepnad. Sedan kastas en skrikande gitarr, som plockad från 808 States ”In Yer Face”, in för att snabbt bytas ut mot en stunds storbandsjazz som i sin tur lämnar plats för något som skulle kunna vara en alternativ tagning av The Roots/Cody ChesnuTTs ”The Seed” innan det är dags för lite jazzig drum'n'bass.

Under samma fem spår hinner han konstatera att alla borde ha en vän som kan borsta bort mjäll från ens axlar, att Gud är en tjej, att Alla hjärtans dag kan dra åt helvete och att man väl inte är otrogen om man bara får en avsugning. Ja, och sen tycker han att flickvännen ska skynda sig att sära på benen så att han kan få komma till.

Jodå.

Men mer än något är ”The Love Below” ”Sign of the Times” 16 år senare.

”She Lives in My Lap” (med sin Geto Boys-sampling) är inget annat än ”The Ballad of Dorothy Parker”. ”Pink & Blue” låter inte så lite ”If I Was Your Girlfriend” (och blommar dessutom ut i en färgsprakande kaskad av helt fantastiskt smäktande och plockande stråkar). Trummorna i ”Love in War” ekar inte så lite Prince och det gäller även den scratchade baklängesrytmen i ”Vibrate. ”She's Alive” låter som en Prince-låt jag inte kan sätta titel på just nu, men det kommer nog. Ja, och så falsett/bas-sjunger André med sig själv här och där, och låter som Prince i största allmänhet ännu oftare. Dessutom dyker Camilles okända tvillingsyster upp på ett par ställen.

Och för att nämna några under kategorin ”övriga”: ”Dracula's Wedding” är mötet mellan en akustisk gitarr, distad André-sång, en drypande fet moog och Kelis. Norah Jones hoppar in och sjunger så håren reser sig i ”Take Off Your Cool”. Och för att visa att André gillar nya, jazzfunkande Prince också slänger han in en elektroniskt jazzstressig instrumentalversion av ”Sound of Music”-låten ”My Favorite Things” (som den kulturanalfabet jag är kände jag inte igen den förrän Susanna påpekade det för mig).

Men bäst av dem alla är förstås fullständigt briljanta ”Hey Ya!” Beach Boys-doftande surfgitarrpop över ett stenhårt beat backade av fullständigt underbara ”aah-aah”-körer (The Love Haters!) Inte nog med att den är årets bästa singel så här långt och att den har årets bästa video, den bjuder dessutom på några av årets bästa textrader: ”Don't want to meet yo daddy / just want you in my caddy / Don't want to meet yo momma / just want to make you cumma” och förstås ”Shake it like a polaroid picture”. Nobelpris.

Även om avslutningen med ”A Life in the Day of Benjamin André (Incomplete)” känns lite ovärdig (kanske är det en vink om vart André tänkt ta sig nästa gång?) så går det inte att komma ifrån att ”The Love Below” på egen hand snudd på är årets bästa skiva.

Ja, att Big Bois skiva tyvärr inte håller lika hög klass är lite trist, men, tjena. Du får 39 låtar, eller 134 minuter musik. Dessutom får du en bra hiphop-skiva förpackad tillsammans med den bästa Prince-skiva Prince själv aldrig gjort.

Och, ja, det kan väl aldrig vara fel?