Ta de snyggaste melodierna från din favoritskiva på singer/songwriter-hyllan. Lägg till ett antal snygga samplingar och ljud. Plocka fram en skönt svängande countryskiva. Lägg sedan allt i ett paket och skicka till en musikaliskt överbegåvad norrman i Skottland.

Adressen är:
Even Johansen
Lockerbie, Scotland.

Det du får tillbaka är ”On Your Side”. Elva låtar som berör, spökar och ställer till det. Från djupaste sorg till svävande glädje – Even Johansens låtar spänner över hela hjärtat.

Hela tiden med sångaren och låtskrivaren i fokus. Omgärdad av skön elektronik. Iförd cowboyhatt.

Jag har två EP:s med Magnet sedan tidigare. Därför är jag inte helt oförberedd när inledande ”Everything's perfect” flyter ut ur mina högtalare. Låten lägger sig runt mitt huvud som små stråk av kall dimma och får mig att inte tänka. Bara lyssna.

En akustisk gitarr med ett plockande komp. Några små elektroniska impulser. Even Johansens röst som fyller ut:

”She's fragile and slender and fading fast
So in a voice so tender she asks
if I could lend her a helping hand
A hand that would end her strife
Love is for only poets and dreams are for fools
And on all beauty you'll find time's always cruel”

Efter 45 sekunder kommer blåset. Sen basen. De elektriska gitarrerna. Sist trummorna och bjällrorna.

”You said you'd die for me/So why can't you live for me…”, sjunger Even Johansen, och efter något mindre än fyra minuter tar låten slut.

Då är det fulländat. En av de vackraste låtar jag hört. Fullt i klass med Radioheads ”Exit Music (For a film)” eller Sneaker Pimps ”Half Life”.

Men, med cowboyhatt.

Skivan fortsätter. Even Johansen och hans gitarr i centrum. Starka melodier. Sen bygger han vidare med stämningar som understryks av elektroniken.

”Last day of summer” är en utmärkt låt att ha i öronen när du tittar upp i himlen och ser fåglarna lämna landet. ”Nothing hurts now” är låten du vill lyssna på när du känner dig lämnad. När du egentligen borde vara stark, men bara vill gråta och ringa hem till mamma.

Här är gitarrerna så snygga att David Roback och Hope Sandoval skulle återförenas i Mazzy Star om de hörde dem. För att inte tala om de små, små tonerna av munspel.

Men, skivan har mer att erbjuda än vemodspop. I ”Where happiness lives” skapar Even Johansen ett mycket skönt countrygung. En knappt märkbar steel-guitar. Viskande körer. Inte ens de svärtade orden gör låten dyster.

Tonerna. Gunget. Den rena produktionen. Låten gör mig lycklig.

”The day we left town” låter till en början som ett ledmotiv till förtexterna till en gammal Technicolor-film. Men den slutar i något som skulle kunna kallas ett dämpat crescendo, när Magnet eldar upp hemstaden och reser vidare.

”My darling curse” och ”Smile to the world” avslutar med en allt mer framträdande elektronica-ådra. ”Smile to the world” har en del detaljer som är så snygga att det gör ont att lyssna på dem.

Men är det pop? Eller electronica? Vart tog cowboyhatten vägen?

Det är svårt att sätta en etikett på Magnet. Even Johansen är en uppenbart begåvad man. Han skriver musiken och texterna. Spelar de flesta instrument. Arrangerar och producerar.

Med full kontroll hänger han ut sitt hjärta för oss att lyssna och titta på. Han visar precis så mycket han vill. Inte mer.

Magnet befinner mellan Kings of Convenience och Röyksopp har någon sagt. Det kan jag nog hålla med om. Men, om någon skulle säga Di Leva i cowboyhatt skulle jag nog hålla med på riktigt.

Om inte duetten med Gemma Hayes i Dylan-covern ”Lay lady lay” känts överflödig. Om jag inte haft tre av låtarna på EP:s innan. Då hade jag bläddrat fram ett annat betyg.

Oktober 2003 tillhör Magnet.