Det håller i tre låtar. Tre fantastiska låtar. Ett triumvirat av melodier som slår hål på vilket pansar som helst. En trelåtars ensemble som kan erövra världen.

Men sedan vidtar tomgången. En tomgång som faktiskt kanske vidtar just beroende på den inledande trojkan.

För sedan jag först hörde ”Lost My Love” sent 2001, har Whyte Seeds glimrat lite extra. Här dyker ännu ett bra Göteborgsband upp, men utan den vanliga indieskräniga Broder Daniel-inställningen. Detta var en låt som tog mig till 60-talets garagescen, och fick en radda rockband från Detroit att huttra i skuggans kyla.

Efter splitsingeln med The (International) Noise Conspiracy släpptes EP:n ”Slow Motion”. Producerad av Kalle Gustafsson och Björn Olsson och med ”Lost My Love” i bagaget var det bäddat för succé. För några blev det säkerligen det, men för mig framstod ”Slow Motions” som en rätt tråkig låt. Där rock med soul hade bytts till distgitarrer med hårdrocksriff och där doakörer i Beatles-tappning ramade in. Inte dåligt, men inte så fantastiskt som ”Lost My Love”.

Jag väntade ju på ett album som skulle förändra Sveriges rockscen. Det var min förhoppning. Intet mindre. Intet mer. Hoppet dog inte med ”Slow Motion”, även om himlastormen uteblev.

Särskilt inte när albumet ”Memories of Enemies” inleds med den stenhårda ”Black Key Song”, som följs upp av ”Lost My Love” och avslutas i smått geniala ”So Alone”. Jag är såld. Tillbaks till december 2001 och det sköna gung bandet åstadkom i mina knän redan då. Mixen av burkaktigt 60-tal och 70-talets hårdrocksinspirerade musikscen får mig att tänka på Faces, Kiss och MC5.

Denna smått formidabla inledning gör förmodligen att resterande sju låtar hamnar lite vid sidan av. För inte är de andra låtarna dåliga, men de når inte inledningstrions klass. Dessutom tycker jag kanske att baksidorna med 60- och 70-talet får lite för stort spelrum på det övriga materialet. Lite för lite melodi och lite för mycket gnida på strängarna. Lite för långsamt och låtsasflummigt för att det ska hålla ihop som helhet.

Men med en sådan inledning måste betyget ändå bli högt. De där tre låtarna kan förflytta berg. Och som det uttrycktes någonstans: ”Det här är ett band som blandar Hellacopters och Beatles.”

Så strunta i sju tiondelar av skivan. Kör på de tre första spåren. De tre låtarna kommer i varje fall få mig att hålla värmen på cykeln när höstregnet spikar sig fast i ansiktet.