Your daddy loves you
I said, your daddy loves you very much
he just doesn't want to live with us anymore

Någonstans måste en mamma förklara för ett barn varför pappa inte kommer bo tillsammans med dem längre. Någonstans rasar en värld samman.

Första gången jag lyssnade igenom I Trawl the Megahertz var jag tvungen att lyssna igenom det inledande titelspåret fem eller sex gånger innan jag kunde fortsätta med resten av skivan. Fem eller sex gånger. Det kanske inte låter särskilt konstigt. Det har vi väl alla gjort någon gång. Fastnat på en låt.

Men oftast är den låten inte 22 minuter lång.

22 minuter. Kommersiellt självmord. Själva ordboksdefinitionen av ”pretentiöst dravel”. Radioteatern ger. Men det är precis vad den gamle popsnickaren Paddy har gett sig i kast med på sitt första soloalbum.

Du har säkert aldrig hört talas om Paddy McAloon. Nästan lika säkert har du aldrig hört talas om Prefab Sprout, gruppen där Paddy till vardags tjänar sitt levebröd. Tyvärr, för Prefab Sprout står bakom några av åttiotalets (jo, du vet, det jobbiga åttiotalet) allra bästa poplåtar. Välpolerad och trallvänlig radiopop som bara kan komma från åttiotalets Storbritannien. Artister som The Smiths, Everything but the Girl, The Housemartins och The Beautiful South. Melodier med harmlösa tapetklisterrefränger, men med texter om cynisk kärlek och desperat ensamhet.

Men det spelar ingen roll om du känner till Prefab Sprout eller inte, för musiken på I Trawl the Megahertz är långt ifrån gruppens gitarrpop. Åtminstone på ytan. Istället är Paddy McAloons solodebut ett mestadels instrumentalt äventyr som svävar runt i ett hav av stråkar.

Alltihop tog sin början för fem år sedan när Paddy märkte att han gradvis började tappa synen därför att hans näthinnor började lossna. Efter en operation följde en tids tillfällig blindhet, under vilken han inte längre kunde ägna sig åt att läsa. Istället började han lyssna på radio, nattradion i synnerhet. En röst i natten. Han slogs av hur många olyckliga människor världen är fylld av. Människor som måste vända sig till en främling via telefon för att ha någon att prata med i sin mörka ensamhet.

De här människorna kom att bli grunden i I Trawl the Megahertz. Lösryckta fraser som Paddy samlade in och sedan lägger ut likt en noggrann patiens över den vemodiga musiken.

Resultatet blev en tvådelad sats, av klassiskt snitt, där titelspåret är den ena. Den andra, i sin tur uppdelad åtta spår, blir filmmusik i den film nattrösterna skapade inne i Paddys huvud.

Kille blir blind. Kille börjar lyssna på radio. Kille gör musik för att förmedla sin kris. Lättköpta poäng, visst. Stackars handikappade Paddy. Men oavsett vilket kan inget ta ifrån honom de sanslöst vackra melodier han skapat, insvepta i de allra blåaste stråkar.

Många var förvånade över att Paddys soloprojekt skulle låta så här, precis som många var förvånade över den smak av country som präglade Prefab Sprouts senaste album. Men egentligen har I Trawl the Megahertz alltid funnits där, dolt bakom gruppens fyraminuterslåtar. Det dröjer ända till spår sju, men när Paddy för första gången sjunger några trevande rader i Sleeping Rough är det lika mycket Prefab Sprout som Paddy McAloon.

I'm lost, yes, I am lost
I'll grow a long and silver beard
I'll grow a long and silver beard
And let it reach my knees

Och även om de sista åtta låtarna i sina bästa stunder når samma höjder som de Anne Dudley skapade i Art of Noise så spelar titelspåret i en helt egen division.

I'm telling myself the story of my life

Lösryckta rader hämtade från nattens ensamma människor har samlats in och läses upp av Yvonne Connors över musik så vacker att tiden stannar mitt i ett andetag.

Twelve days in Paris, and I'm waiting for life to start

Men där musiken svävar fram, obehindrad, river orden upp stormar av skrikande desperation och apatiskt längtan.

Repeat after me: happiness is only a habit
I'm listening to the face in the mirror
but I don't think I believe what she's telling me

I ett mörkt gathörn fyller en sordintrumpet natten med sina toner. En elgitarr skriker ut långt borta i fjärran. Stråkarna som smyger sig fram mellan husen gråter när ingen ser.

Lord you gave me nothing, then you took it all away

Textraderna har egentligen ingenting med varandra att göra. De är fragmentariska nedslag i radioskuggan. Men precis som ett liv är byggt av enskilda händelser, skapar de många pusselbitarna ett eget liv. Orden säger allt, utan att säga något. Sömlöst, på sitt eget sätt.

So I rake the sky, I listen hard
I trawl the megahertz, but the net isn't fine enough
and I miss you

En längtan som går att ta på. Musik för alla som någon gång övergivits. Musik för alla som känt väggarna krypa närmare under sömnlösa nätter. Musik för alla som försöker limma ihop sitt hjärta eller för dem som fortfarande ångrar de där orden de aldrig sa, för så länge sedan. Musik som tröstar, som en röst i natten.

Tell the stars I am coming
make them leave a space for me
Whether bones, or dust, or ashes
once among them I'll be free

Du kan kalla det pretentiöst skräp. Du kan kalla det välpolerad hissmusik och konstatera att det inte finns någon glöd. Ingen rock'n'roll.

Men så finns det förstås ett annat sätt att se på I Trawl the Megahertz:

Your daddy loves you
I said, your daddy loves you very much
He just doesn't want to live with us
anymore