Den moderna soulhistorien kretsar kring en kvinna. Missy Elliott. Hon skapade det vi idag känner som r'n'b under en intensiv period i mitten av 90-talet. Med Aaliyahs ”One in a Million” (1996), egna ”Supa Dupa Fly” (1997), Totals ”Kima, Keisha & Pam” (1998) la hon grunderna till allt det vi idag tar för givet. Hon vände på sista bladet för new jack swing och skrev ett nytt kapitel i soulhistoriens bok mer eller mindre på egen hand. Med Timbaland som sparringpartner.

Mest framåtriktad har hon hittills varit i samarbetena med Aaliyah och Timbaland. Men den heliga treenigheten spräcktes för all framtid den där förbannade dagen i slutet av augusti 2001.

När hon nu sätter sig som exekutiv producent till Monicas tredje album är det svårt att undvika tanken att hon testar en möjlig ersättare.

Tro nu inte att valet är gjort bara för att ett par av spåren skrivits och producerats av Missy. För Timbaland har stannat hemma och riktningen är inte direkt stenhårt framåt. Ändå handlar det inte bara om en rak fortsättning på de många låtar Missy skrivit åt grupper som SWV, 702 och Total.

”Get It Off” är en hård klubbsmällare som inte ligger särskilt långt från Tims ”The Jump Off” från senaste Lil' Kim-skivan. Som första singel har den mer Missy-typiska, knastrig hiphop möter 70-talssoul, låten ”So Gone” valts. Här har Missy lyckats övertyga Monica att rappa lite. Resultatet har mer karaktären av kaxigt prat än rap, men det funkar. Ett grepp som även används på tredje och sista Missy-bidraget ”Knock Knock” som påminner mig en del om ”Rain” från SWV:s underskattade ”Release Some Tension”. Dyster blåsoul med smått galna ljud och fantastiska sångarrangemang.

För mig som inte följt Monica på särskilt nära håll har hon mest handlat om ett par riktigt bra singlar. Debuten med utmärkta r'n'b-klassikern ”Don't Take It Personal (Just One of Dem Days)”. Fortsättningen med lika starka Brandy-duetten ”The Boy Is Mine”.

Från att ha varit en tonårsstjärna har hon nu utvecklats till en något mognare kvinna (ja, hon är ju fortfarande bara 23 år ung). Hon sjunger med mer pondus än jag minns från några av de blekare singlarna som passerat mig mer obemärkt förbi. Det finns ett djup i rösten som jag inte minns från förr.

Texterna handlar också mindre om tonårskärlek och mer om övergivenhet, svikna löften och brustna hjärtan. Monica är mer förbannad är puttrigt förälskad. Mindre pastell, mer svärta.

Som vanligt har hon också skrivit delar av materialet själv. Sånt imponerar på mig i en bransch där inkallade stjärnproducenter ofta kör sångerskor genom sin egen formpress. Att hon bett Missy om en hjälpande hand är mer ett tecken på god smak än osäkerhet. Monica står själv som albumproducent tillsammans med Clive Davis.

Jag gillar att hon haft modet att hålla skivan kort. Hon nöjer sig med elva låtar. Det visar på målmedvetenhet och fokus.

Precis som Beyoncé har Monica lyssnat en del på Shuggie Otis när hon skrev låtar till ”After the Storm”. Hon lånar en bit ur Otis ”Aht Uh Mi Hed” till ”I Wrote this Song”.

Bäst utanför Missy-produktionerna är Monicas egen komposition ”Ain't Gonna Cry No More” (producerad av Rodney Jerkins). Men materialet som helhet är påfallande jämnt. Så pass jämnt att jag skulle önska mig ytterligare ett par tydliga toppar.

Jag vill nog ändå nämna Jazze Pha-producerade ”That's My Man” som jag skulle kunna missta för en R Kelly-produktion. En bubblig och mjukt stötig mellantemposak med plockande halvakustisk gitarr i samma skola som Kelly Price brukar gå när hon är som bäst.

Sammanfattningsvis handlar det här om en habil r'n'b-skiva. Den kanske inte bryter ny mark. Kanske finns inte heller någon riktig brottarhit här. Men om du som jag gillar din r'n'b Missy-färgad bör du kolla upp den. Det finns en hel del välsmakande karameller att suga på i den här godispåsen.