2Pac har förmodligen aldrig varit så stor som han är nu. Nyligen tog han över tronen som den artist som haft flest hits efter sin död. Han verkar också ha lämnat en hög mer eller mindre färdigställda inspelningar efter sig som kan matas ut i jämn takt. Snart har han nog släppt fler skivor efter sin död än han gjorde i livet.

Men det är inte bara den rena skivförsäljningen som får sig en vitamininjektion varje gång kulorna börjar vina. När du är död får du högvis med respekt. Alla har hängt med dig sedan dag ett. Scott La Rock, Big L, Biggie och senast Jam Master Jay. Listan kan göras lång.

En död artist ställer inga krav. En artist som dessutom har den goda smaken att trilla av pinn vid höjden av sin karriär, innan de pinsamma föredettingskivorna, är ännu bättre. Hiphopbolag i synnerhet frågar snart inte längre om du har någon sjukdom som kan kosta pengar. De undrar när du tänkt bli skjuten.

50 Cent (Curtis Jackson) har redan hunnit bli både knivskuren och skjuten. Några av kulorna sitter kvar i kroppen. Det är en bra början.

50 upptäcktes av Jam Master Jay, men det var med Trackmasters-produktionen How to Rob som han gjorde sig ett namn 1999. I den låten gick 50 igenom en drös stora hiphopartister och förklarade hur han tänkte sno deras talang. Men precis innan debuten Power of the Dollar skulle släppas blev halvdollarn skjuten. Skivbolaget fick spel och såväl album som 50 Cent sparkades ut.

Men nere betyder inte utslagen. 50 skrapade ihop sitt eget G Unit-posse, släppte mixtapes och dissade Ja Rule. När han blivit ovän med tillräckligt många människor tyckte Eminem och Dr. Dre att 50 nog vore ett schysst namn att arbeta med.

Eminem gästrappar inte helt oväntat på Get Rich or Die Tryin'. I Patiently Waiting dyker han upp första gången uppbackad av ljudet av en väsande respirator. ”Take some Big and some Pac / and you mix em' up in a pot / Sprinkle a little Big L on top / what the fuck do you got?”

Budskapet är smärtsamt tydligt. 50 är näste rappare till rakning och det gäller att casha in medan tid finns. Eller för att använda Jay-Z:s ord ”I'm about a dollar / what the fuck is 50 Cent?” Making money, honey.

I vilket fall går det inte att låta bli att fascineras av hysterin kring 50. Musiken sparkar inte in några nya dörrar. Texterna om livet på gatan har vi hört förut. Han är inte den förste rapparen som blivit skjuten, inte heller den förste langaren som börjat rappa (det finns ju till och med rapskivbolag som startats med knarkpengar). 50 flyter lika bra som tidigare, fast lite sluddrigare nu, men också det har vi hört förr.

Men med rapvärldens just nu förmodligen största giganter vid sin sida är det förstås svårt att göra bort sig helt. Och det börjar också bra. What Up Gangsta, Many Men och framförallt Eminem-producerade Patiently Waiting (en fortsättning på Lose Yourself och Rabbit Run) funkar fint. Den sjaskigt regnmörka betongpoesin i High All the Time sticker också ut sitt ödsliga piano och sina sorgsna stråkar. Jag kan heller inte låta bli att gunga med till Heat med sin rytm byggd kring ljudet av en mantelrörelse (även om Tricky gjort det snyggare). Vassast av dem alla är förstås Dres förkrossande klubbvältare In Da Club, med ett beat som kommer återanvändas av alla till dess The Neptunes, Timbaland eller doktorn själv får till nästa fullträff.

Men sedan tar det stopp. Resten av Get Rich or Die Tryin' svänger inte alls lika mycket. Faktum är att flera spår känns som ren utfyllnad. Som dåliga Wanksta-kopior. Mot slutet styr Eminem upp med Don't Push Me, men det är så dags då. När inte ens Nate Dogg kan lyfta en låt (21 Questions) är något fel någonstans. Till och med Dre-produktionen If I Can't känns lite trist.

Ett problem är att Eminem och Dre enbart producerat ett par spår var. Resten har lämnats till andra producenter som försökt kopiera Eminems och Dres framgångsrecept. Jag hade gärna sett mer variation och, för en gångs skull i hiphopsammanhang, fler gäster. Och visst är det fel att jämföra med ett album som aldrig släpptes, men Power of the Dollar känns både roligare och svängigare.

Men inte för det spelar någon roll. Marknadsföringsmaskinen kring 50 har lyckats bättre än vad någon vågat hoppats på. Get Rich or Die Tryin' blev den snabbast säljande debuten någonsin i USA. Och det är egentligen inte så konstigt. Albumet är ett gediget hantverk. Bra utan att vara revolutionerande.

Gillar du det du hört tidigare kommer du inte bli varken särskilt överraskad eller besviken när skivan snurrar igång. Det är musik som håller sig väl inom de ramar Dre och Eminem ritat upp många gånger tidigare. Utan att sticka ut åt något håll. Tyvärr.

Egentligen är det lite ironiskt. Eller kanske alldeles naturligt. Men Get Rich or Die Tryin' blir just därför ett av 2003 års stora mainstream-album.

Det hade nog ingen trott om en sönderskjuten knarklangare.