Det är inte en speciellt enkel uppgift att med mina små ord försöka beskriva vad jag känner när jag lyssnar på världens tveklöst bästa skiva genom tiderna. Var börjar man? Kanske med låt #1 ”Disorder”, redan från första trumljudet hörs det vad det handlar om. När sedan basen kommer in i låten är jag nära att knäckas. Det dröjer dock ända fram till Ian Curtis börjar sjunga som jag är helt säker (då har det nästan gått 30 sekunder av den här skivan) Det här är en klassiker. Textmässigt kanske ”Disorder” är det starkaste Ian Curtis någonsin skrev:

”I've been waiting for a guide to come and take me by the hand / Could these sensations make me feel the pleasures of a normal man?”

Och då får vi inte glömma att precis alla låtar han någonsin skrivit har hållit ofantligt mycket högre klass än dom flesta textförfattare knappast vågar drömma om! Skivan fortsätter lika starkt som i inledande spåret ”Day of the lords”, med en helt makalös Peter Hook på basen. Ofta pratas och skrivs det mest om Ian Curtis när det diskuteras ett av dom mest mytomspunna banden genom tiderna. Självklart med all rätt, men vad som gör musiken så speciell är i mina öron nästan lika mycket Peter Hooks sätt att leda melodierna med basen. Ett basspel som är minst lika klassiskt som Colosseum i Rom, Ingmar Bergmans familjedrama ”Fanny och Alexander” eller Råsunda Fotbollstadion. Men tillbaka till sången, inte allt för sällan gör det faktiskt fysiskt ont när Ian är i högform. Det är som allra mest smärtfyllt när Ian nästan primalskrikliknande ”sjunger” ”where will it end?” i tredje versen.

Hur många band som egentligen låtit sig inspireras av JD är självklart svårt att säga. JD influerades på samma sätt av t ex Velvet Underground som Henrik Berggren måste ha gjort när han hörde JD som tonåring. Ett annat samtida band som inspirerats av bandet är tveklöst Low. Low gjorde också en cover på ”Transmission”, en så typiskt för Low väldigt långsam sådan.

Att JD i allmänhet och Ian Curtis i synnerhet älskade David Bowie (tro inte på allt i filmen ”24 Hour Party People”) märks redan när dom döpte bandet till Warsaw efter Bowies ambienta mästerverk ”Warszawa” från hans kanske allra mörkaste skiva: ”Low”. Bandet bytte sedan namn till Joy Division efter det namn tyska soldater gett till området där dom våldtog kvinnor i koncetrationslägren under andra världskriget. Detta fick till följd att det inte allt för sällan dök upp nynazister när bandet spelade. Så var det ju ofta med den tidens punkgrupper också. Dessa unga rakade killar hörde nånting i musiken som jag inte gör. Visst kan det ibland kännas militantiskt men JD var knappast några nazi-sympatisörer!

Låt mig återgå till själva musiken på ”Unknown Pleasures”. Joy Division kom i skarven mellan punken och 80-talets indiepop-rörelse. Att startskottet för Manchester-vågen kom med Joy Division är väl inte direkt någon överdrift. Frågan är hur musikklimatet i England skulle sett ut utan detta band. Ett hårdare band har inte skådats på dom brittiska öarna, någonsin. I början av karriären turnerade JD flitigt med både Buzzcocks och Cabaret Voltaire. Den metalliska och kalla känslan som innfinner sig i ”She's Lost Control” är precis allt jag vill ha när jag lyssnar på musik.

”Confusion in her eyes that said it all / She's lost control /And she's clinging to the nearest passer by / She's lost control / And she gave away the secrets of her past / And said I've lost control again”

Låten skulle t o m kunna få mig att närma mig dansgolvet om jag är på rätt humör. Den smärta man hör man lyssnar på JD hittar man inte hos många andra band, om ens något. Ibland pratas det om hur ”äkta” ett band är, en sak som är säker är att det aldrig funnits ett band som var mer ”äkta” än just Joy Division.

Många säger att JD var ett deppband. Det kan jag knappast säga emot. Men dom var samtidigt så mycket mer än ”bara” ett i mängden bland deppbanden. The Cure släppte när det begav sig flera riktigt bra skivor. Men där Robert Smith sjunger om spindlar och fladdermöss, sjunger Ian Curtis mer utan täckmantel. Naket? Otroligt naket och utlämnande. Desperation, den allra mest brutala desperationen ni förhoppningsvis aldrig behöver uppleva.

”Unknown Pleasures” släpptes 1979 men låter än i dag påfallande modern, även fast det mycket på grund av produktionen låter sent 70-/tidigt 80-tal om skivan så tycker jag ändå aldrig den låter gammal. Den här skivan har jag otroligt svårt att tro att jag någonsin kommer tröttna på. Låter det konstigt? Prova själva att försöka skriva om den skiva som ligger er allra närmast hjärtat. Om jag kan få en enda människa att bli nyfiken på Joy Division har jag slutfört mitt arbete på ett bra sätt…

Ian Curtis – vila i frid