Nils Renberg och Niklas Quintana får ursäkta, men 1995 var Him Kerosene inget annat än Fireside-Kristofers och Fireside-Pelles sidoprojekt.

Det var ett härligt år. Det började komma allt fler svenska independentbolag som släppte smal musik på CD. Det var efterskalvet av den stora indievågen och hardcore- och punkscenen frodades.

Några klipska killar i Umeå kom på att man kunde få starta-eget-bidrag och släppa skivor. Så de startade Desperate Fight Records och dokumenterade de norrländska straight edge-banden. Sen kom de på att man kunde få ännu mer starta-eget-bidrag om man startade ännu ett skivbolag. Ampersand var ett faktum och plötsligt kom det en skiva med Him Kerosene, ett band som ingen hade hört talas om.

Snacket gick: Det här är Kristofers och Pelles sidoprojekt. Vilka de andra var visste ingen, det var ju Kristofer och Pelles band. Kristofer. Pelle. Kristofer. Pelle. Sång/gitarr. Trummor. Efter Firesides debut med ”Fantastic four” var de redan ikoner. Det var de i och för sig redan på demostadiet.

Det finns en osynlig, men ändå tydlig linje mellan Him Kerosenes ”Recorder” (1995), Firesides ”Fantastic four” (1994) och The Bear Quartets ”Cosy den ”(1993) och ”Family affair” (1993). ”Recorder” är resultatet av när ”Fantastic four” korsbefruktades med ”Cosy den” och ”Family affair”, släpad genom en pöl av punkig energi. Ja, så låter den.

(Som en parentes kan man nämna att BQ:s Mattias Alkberg och Johan Forsling bidrog med lite text respektive musik på ”Recorder”. Johan Forsling ersatte sen Kristofer när han och Pelle lämnade bandet, för att sin tur hoppa in i BQ istället för Forsling och Urban Nordh på ”Everybody else”-turnén som jag av en händelse såg i Finspång någon gång 1995. Just det – när Forsling hoppade av Him Kerosene och ersattes av Anders Ekström från Breach, där av en händelse Him Kerosenes Niklas Quintana också spelade, spelade bandet – Him Kerosene alltså – in en BQ cover på EP:n ”Whatever gets you by” (1997). Innan dess hade Pelle G spelat in Him Kerosenes singel ”Loser outfit”. Rörigt? Nej, i goda vänners lag kan uppenbarligen vad som helst hända.)

”Recorder” är mitt soundtrack till 1995. Jag kan inte minnas senaste gången jag lyssnade på skivan innan den plockades fram inför denna recension, men ändå är nostalgin total. 22 år gammal hade jag efter metal och punk börjat lyssna på indiepop, alternativrock – ja, vad man nu ska kalla det, och ”Recorder” var en perfekt skiva. Och den var svensk, det var nog det som var det bästa. Då hade jag inte lyssnat så mycket på Fireside eller The Bear Quartet, men nu hör jag de tydliga släktdragen. Den lätt karga ångesten från tidiga Fireside och de finurliga gitarrslingorna i sann Jari Haapalainen-anda.

Men det som får Him Kerosene att sticka ut lite extra är de tempoexplosioner de fyrar av emellanåt. Det höga tempot – för den här typen av musik – blev lite av bandets signum på de efterföljande skivorna, precis som bandets beundransvärda förmåga att presentera så pass varierade och omväxlande låtar. Ett tydligt sound och en tydlig stil, men ändå aldrig samma låt om och om igen. Alltid en överraskande vändning eller ett oväntat arrangemang.

Fast i slutändan är det nog Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt som får ursäkta. Tragiskt underskattade Him Kerosene var faktiskt som bäst efter att ni hade slutat. EP:n ”Caper” (1996), singeln ”Loser outfit” (1997), albumet ”Start. Stop.” (1997) och EP:n ”Whatever gets you by” (1997) är en kvartett skivor som alla spöar (eller åtminstone utmanar) debuten.

Vill man få tag på Him Kerosenes skivor kan det nog vara lite knepigt. Det är nog lättare att hitta de vinylsinglar som finns än CD-skivorna. De tre sista ovannämnda titlarna släpptes av Telegram som enligt rykten drog in albumet för att det sålde för dåligt. Så det blir nog i reabackarna eller på begagnathyllan som skivorna kan finnas. EP:n ”Caper” såldes för några år sedan för blott 5 (!) kr hos Ginza. Galet, men ett otroligt fynd.

Håll ögonen öppna. Det kan finnas otroligt välsmakande godbitar mitt framför näsan på er.