Jag fixar helt enkelt inte ironisk musik. Musik som inte tar sig själv på allvar. Vilket inte är detsamma som att tycka att musik inte får vara rolig, busig eller rent av löjlig. Jag skrev ju hyggligt om ett ganska plojigt coverband från Schweiz, Die Zorros, för inte så längesen. Jag älskar p-funk och galenpannorna i Dungeon Family-kollektivet.

Hoppas ni greppat skillnaden nu.

Stockholmska duon Puppet Masters är nämligen bara för mycket. Det är någon sorts ironisk electronika. Bakom namnet döljer sig Henry Moore Selder (Chihuahua) och Luciano Leiva (Mazarine Street) och en hoper av goda vänner.

Jag inser att det så klart är fullt möjligt att de menar allvar med det här, men jag kan inte tolka det så. Jag klarar inte av det.

Det flörtas med tidig techno och house, electrohiphop och body music. Och självklart en dos trendriktig punkfunk. Allt med ett smart flin. Det görs pastisch på ”Eye of the Tiger” som kallas ”Ass of the Tiger”. Vi får Miami Vice-trummor. Ja, så där håller de på. Utan att något någonsin faller på plats.

Jag antar att det är ok att kalla kalaset electrolash utan att någon blir purken.

Jag har sett att Puppet Masters jämförts med The Knife (som duon även remixat). Jag kan på sätt och vis förstå varför. Båda grupperna flörtar ogenerat med 80-talets mest elektroniska sidor. Båda grupperna har en bakgrund i den svenska indierocken. Men där syskonen Dreijer lyckas skapa något nytt och spännande med 80-talsinfluenserna känns Puppet Masters som en lång och jobbig upprepning av de delar av decenniet jag hoppades slippa höra igen.

De delar av 80-talet jag trots allt vill minnas och som finns representerade i ljudbilden här (läs electrohiphop-flörtarna) gjordes bättre och ärligare i original av både svenskar som Per Tjernberg och amerikaner som Afrika Bambaataa.

Jag tycker lika lite om det här som om Bremen Brotröster Gmbh. Det här är varken kul eller svängigt. Det här är som ett försök till ett smart skämt som faller platt till marken.

Det snällaste jag kan säga är att de åtminstone lyckats återskapa 80-talssoundet på ett skickligt vis, men vad hjälper det när det inte finns låtmaterial bakom fasaden?

Förlåt killar. Jag gillar er, men det här funkar inte för mig. ”Midninght Graffiti” får bli ytterligare ett led i min bevisföring med målet att bevisa att allt Uje Brandelius närmar sig musikaliskt förvandlas till bajs.