A knock on the door / Decleration of war / We're taking over with the sound of guitars (”Dirty Tricks”)

Gör gärna det. Invadera mig. Där Randy är vill jag vara.

När jag började lyssna på ”Welfare Problems” hade jag lite problem med hur de lät. Efter att ha lyssnat ”Human Atom-Bombs” tills fan tog mig kändes det fel med ännu en ny kostym. En rakare skuren, svettig rockkostym. Nästan boogie ibland. Men jag vill inte förvirra er, Randy är fortfarande punkrock. Bara med en lite annorlunda smak. Och det tog bara några få genomlyssningar tills vi var överens, Randy och jag. Vi är fortfarande kompisar.

För precis som med förra skivan vill jag söka efter mina bästa vänners ögon och lyckligt glitter i dem från den första tonen. Jag lyssnar på Randy och vill gå på fest.

It's shaking, spinning, alarm bells are ringing / Everything is out of control / It's inviting / It's exciting / There ain't no doubt about it (”Cheap Thrills”)

Jag blir lycklig. Med hörlurar på huvudet stampar jag i golvet, med högtalare och hög volym dansar jag.

Precis som förra gången är skivan producerad av Pelle Gunnerfeldt i Studio Gröndahl, förutom ”Cheap Thrills” där Jocke Åhlund satt i producentstolen. Det låter både distinkt och ruffigt. Smattrande precisa trummor och rena gitarrer (”Dirty Tricks”) sitter lika bra som skorrande och vinande bakgrund i ”Ruff Stuff”.

Textmässigt är de fortfarande arga, men som alltid med ett litet och snett leende i mungipan. De slår ner på polisinsatsen i Göteborg, välfärdssamhället, slöhet, sig själva (”My Heart, My Enemy”) och annat som de stör sig på i sin värld. Med knuten näve står jag där och ler. Visst. Om jag kommer ner från mitt moln kan jag ibland störa mig på förenklade världsbilder och oreserverade hyllningar till Janne Josefsson. Men jag vill samtidigt ha det så. Hur gör man någonting naivt och samtidigt fullständigt genomtänkt? Förenklingar kan också visa på nakna sanningar.

När jag försöker välja ut favoritlåtar blir jag bara löjlig. ”Dirty Tricks”, ”A Man in Uniform”, ”Cheap Thrills”, ”X-Ray Eyes” (med systrarna Asplund från Sahara Hotnights som gäster och ÖSK-klacks-refräng – bara en sån sak), ”Welfare Problems” (Doktor Gustavsson, jag har ett problem – jag vill bara lyssna på Randy om och om igen), ”Cheater” (som vi känner igen från ep:n), ”Ruff Stuff” (med så mycket dist att gitarren nästan låter gurka) och ”My Heart, My Enemy” (med Calle Olsson från The Bear Quartet). Allt är över på 32 minuter och det är alldeles utmärkt, är inte festen igång på den tiden kan du lika gärna gå hem.

Punkrock!