Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla.

Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och text med ilsken hardcore.

Trycker sig närmare gör de också 2003 med det femte och snälla albumet ”Get Shot”.

Utan tvekan hör Fireside på något sätt till eliten inom egensinnig svensk rock de senaste tio åren. En framgångssaga som består av en känsla för kompromisslöshet, obändig vilja och en gedigen känsla för vad som slår till i magtrakten strax innan det träffar det centrala nervsystemet.

Jag insåg inte Firesides storhet förrän med hypen runt ”Do Not Tailgate”. Det fanns en medveten disharmoni hos bandet som skapade någon form av sympati. Med Kristofer Åström och hans egentligen späda stämma i låtar som på ytan saknade refräng och symmetri. Per Nordmarks trummor som levde ett eget liv, om än ett bra liv. En mäktig bas från Frans Johansson, och så de där skrikiga och oändliga gitarrmurarna som Pelle Gunnerfeldt byggde upp.

Fireside fyllde ett tomrum som varken svensk hardcore, svensk 90-talspop eller ångestband som Broder Daniel lyckades fylla.

Efter ”Uomini D'onore” och samlingen ”Hello Kids” blev det tyst om bandet, men desto mer rörelse och ljud runt bandmedlemmarnas soloprojekt, uppdrag som producenter och gästmusiker.

Så samlade sig bandet och gav ut ”Elite” 2000. På ett sätt mer introvert än någonsin och snårig i sitt sammanhang. En salig blandning av influenser av klassiska Fireside-kompositioner, instrumentala experimentella låtar, mjukare och öppnare poprocklåtar (hallå, sedan när började Fireside med trumpeter?) och lågstämd country. På ”Elite” fanns förvarningen om vad som komma skulle.

”Get Shot” är nästan precis så där skruvad som vi känner Fireside. Fireside behåller i vissa avseenden sin själ i det obändiga och det otillgängliga. Ansträngt, slamrigt och en röst från Åström som vill överrösta stridslarmet. Men skivan är också en symbios och därmed något nytt.

Redan när första spåret ”All You Had” inleds med handklapp och ouuh-ouuh-körer förstår jag att Fireside tagit ett steg vidare. Inte bort från sitt gamla jag, utan till sitt nya jag. Blur möter The Stooges och tycke uppstår.

”Get Shot” är en klar och rak rock'n'roll-skiva. Med nästan (men bara nästan) sångvänliga refränger, förståeliga melodier, tydlig rytm och en vilja till samvaro. Texterna innehåller nog samma ångest, fast nu mer utåtagerande.

Från ett asketiskt eremitliv prövar Fireside vägen till social samvaro. Kanske vill någon också se mig i ögonen istället för att jag stirrar på mina skor? Fireside är fortfarande Fireside, men producenten Kalle Gustavsson (The Soundtrack of Our Lives) blandar sig i och då blir det bara bättre.

Det finns inte en dålig låt på skivan. Det här är skivan för sommaren 2003. Svår i kanten, men med tillräckligt många lyssningar sitter den där som ett par väl ingångna Lundhagskängor.

Låt efter låt får adrenalin och hormoner att röra sig med en högre medelhastighet. Då och då låter bandet nästan som Bad Cash Quartet som i ”Problem (To You)”. Dock har Fireside en pondus som deras jämförelsematerial saknar. Dessutom har den rockvåg som svept över världen inte gått bandet förbi och friskt botaniserar man i floran av musikaliska rockattribut.

Men även den mindre rockiga delen av kropp och själ får sin beskärda del i ”I'm Coming Home”, en av de vackraste och enklaste låtarna som jag hört på åratal. Kristofer Åström kan få vem som helst att darra med underläppen.

Inte uppnår Fireside samma känsla som när jag konstant i månader lyssnade på ”Do not tailgate”, men det är bra nära. Fast det omdömet beror nog mer på att jag blivit gammal än att Fireside var bättre förr.

För bäst just nu är ”Get Shot”.