Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kalla första låten ”Make Love Not War” för ett intro. Electro-Ennio Morricone-Punk-med ödesmättad filmmusikskör. Ni förstår? En synthtrumma trampar på mot crescendot. Skulle kunna tänka att det bara är introt, men den arbetar sig inte in i skivan, skivan bara börjar som vore det mitt i, mitt in i den galna handlingen. Låten är en cover på en Davie Allen & the Arrows-låt skriven av filmregissören Mike Curb och H. Hatcher till en gammal b-film.

Efteråt följer en fläskig basrytm, stickigt vass produktion och rymdiga synthljud i ”Serious Trouble”. Följt av en skottserie bassträngar och klatchiga taktslag i ”Spiral”.

Zongamin är Susumu Mukai som föddes i Kanagawa i närheten av Tokyo. Han flyttade till England för att gå i skola 1985 och har blivit kvar sedan dess. Han gick konstskola och har sedan skoltiden illustrerat åt bland andra ”Dazed and Confused”, ”Arena” och ”Sleazenation” (samt naturligtvis sitt eget omslag). Han började spela musik efter att ha hittat en trasig bas som han lyckades laga. Och basen har fortsatt vara viktig för honom, det är grunden i hans musik. Fortsättningen blev en sorts remixande där han klippte och klistrade om sina favoriters musik till något nytt men ändå eget.

Musiken är oftast instrumental. Ibland byggs den upp av enbart breaks och synthar som skapar ett futuristiskt ljudlandskap, ibland låter han en skarp funkgitarr ligga och leka med rytmen till en pulserande basgång. Ibland är det mer dansorienterat eller söndagsmatinéwesternskt.

Om du hört samlingen ”Sonic Mook Experience: Future Rock & Roll 2″ har du hört en Zongamin-låt, men den säger dig inte så mycket om hur den här skivan låter. På ”Whiplash” har Zongamin en mer traditionell rocksättning utan synthar och knas, men med surftoner och Midnight Mike på sång.

Bäst tycker jag om den upphackade kortslutningen ”Double Dostiev”, funkdiscogalningen ”Tunnel Music” med bongotrumma och den fram och tillbaks-snabbspolade filmscenen i ”Street Surgery 2″.

Avslutningen i ”Mummies” är som hämtad ur en gammal b-skräckis, med en speldosa som varvar ner till en mörk ekande syntslinga. Ytterligare ett steg som säger att skivan aldrig slutar krumbukta förrän sista tonen är tagen. Den är inte sig lik, men den håller ihop ändå.

Om jag är kritisk mot något är det att Zongamin tar musiken en bra bit åt olika håll, men att han ändå slutar experimentera när han gått en bit framåt istället för att fortsätta. Kanske hade det inte förhöjt upplevelsen utan snarare gjort den mindre ihophållen, men jag tror inte det.

Vissa dagar har jag tyckt skivan är så jävla bra att jag aldrig låtit den vika från lurarna, andra dagar har jag varit mer ljumt inställd till den. Den är någonstans mitt emellan, men snarare åt det jävla hållet.