Det är en man med stora gester men som använder de små bokstäverna, David Sandström. Det är en viss underskattning, så kan vi kalla det. Han förtjänar mer. Genom åren har han varit en del i ett hardcorekollektiv som nära nog revolutionerade scenen, givit ut experimentella utgåvor med Text, behandlat västerbottnisk tragik på fantastiska Om […][...]

Som ett åskväder rider norska Kvelertak in i världens metalskallars medvetande. En träffande liknelse, här hyllas Oden och hans gelikar, här lovsjungs rusdrycker i Mjød och här behandlas fiktiva varelser i Sjøhyenar (Havets Herrar). I vanliga fall har jag oerhört svårt för band av denna kaliber, men Kvelertak lyckas bibehålla ett fokus och framför allt […][...]

Ur den frikyrkliga myllan runt Jönköping är Knivderby sprunget. Ett band som verkar ha som uppdrag att slita gängse uppfattning om svensk rock i stycken och köra upp den i halsen på tvivlarna. Med låttitlar som Gravstenar ingen längre bryr sig om, Siste vilde sonen och Förlorarsäsong läggs ribban på rekordhöjd och med de spåren […][...]

Förbisedda och med andra mål i sikte gjorde sig Minutemen ett namn på hardcorescenen. Där många andra i scenen förlitade sig på aggression, kompromisslösa punkvidunder och tydlig ”vi mot dom”-känsla tänkte denna trio från San Pedro lite utanför boxen. Med lika delar Wire som The Stooges som jazzinfluenser hittade de sitt rätta jag i en […][...]

Det har spekulerats fram och tillbaka huruvida The Bear Quartet i år kommer släppa femtonde skivan (samlingen Early Years inräknad) och nu kan vi konstatera att så blir fallet. Nytt för detta släpp är att man inte släpper via A West Side Fabrication, bolaget som släppt allt bandet spelat in, i stället har lotten fallit […][...]

Utan minsta tillstymmelse att förneka sig tar detta Gävlegäng sig an garagerockkostymen med alldeles för uppenbara blinkningar till genrens ledstjärnor. Att sedan likriktning mer eller mindre blivit ett självändamål inom nämnda genre är, å ena sidan, förståeligt – att överträffa The Stooges, The Cramps eller The Sonics är omöjligt – och, å andra sidan, beklagligt. […][...]

Bruksmusik. Föga intressant. Eller hur? Musik som inte suggererar så mycket intellektuellt, utan som fokuserar på det fysiska. Istället för att fungera som ett incitament för sinnet går den direkt på kroppen (här skulle de flesta rockskribenter förmodligen välja att snacka om skrevet), utan att nödvändigtvis ge upphov till några himlastormande extaser. Kunde det låta […][...]

Det är någonting med desperat musik som gör det så magnifikt. Pascal behöver oftast bara en eller två rader text för att få fram sin poäng. Resten gör de med uttryck och ett sugande driv. De låter från amerikansk punk- och independentrock från 1970- och 80-talet, men från karga svenska kalkstenstränder. The Stooges-skrän, Big Black-rauk, […][...]

Jag tyckte att sjuan Killing Alan var cool, men det var Supershitty… som fick mig att omedelbart räkna The Hellacopters som ”Räddare Av Svensk Rock”. Självklart hörde jag till dom som ansåg att Nicke Andersson var helt från vettet när han lämnade The Entombed för att grotta ner sig i nåt skitigt garageslammer med suparpolaren […][...]

The White Stripes andra album, "De Stijl", är en oerhört imponerande skiva. Det bluesaktiga soundet från debutskivan finns kvar, i Son House-covern "Death Letter", "Why Can't You Be Nicer to Me?" och fullkomligt oemotståndliga "Little Bird". Men det blandas våghalsigt upp med en massa andra stilar; allt från tuggummipop till kabaret och country till hederlig […][...]