The Streets of New York var en av de första hiphoplåtar jag verkligen gillade. Det var mörkt och smutsigt, långt ifrån den musik jag lyssnat på tidigare. Men ändå jazzigt melodiöst. Förmodligen var det i Mats Nileskär-programmet Hip House jag första gången hörde Kool Genius of Rap och hans dåvarande kollega DJ Polo. Det var förmodligen kort efter mitt misslyckade köp av Public Enemys Fear of a Black Planet som skrämde skiten ur mig. Det tog flera år innan jag kunde förstå hur fantastiskt just den skivan är.

Kool G Rap & DJ Polo fördes samman av en av hiphopens stora pionjärer, Marley Marl (Kool G Rap var också en av medlemmarna i Marls Juice Crew). Det var också Marley Marl som producerade duons debut som kom 1989. På andra skivan gick stafettpinnen till ännu en legendarisk DJ/Producent: Eric B. Med tanke på att de här var två av de hetaste namnen i skarven mellan åttio- och nittiotal (tänk The Neptunes) så kunde Queens-duon alltså fått en betydligt sämre start.

Men trots det har Kool G Rap och DJ Polo aldrig riktigt fått vara med när det droppas klassiska hiphopnamn. De senaste åren har Kool G Rap (Nathaniel Wilson) släppt skivor på egen hand, men de har allt som oftast försvunnit utan att särskilt många tog notis.

Men så hände något i slutet av nittiotalet. Efter att ha varit bortglömd större delen av årtiondet började de rappare Kool G Rap själv inspirerat under sin karriär (första singeln kom redan 1986) själva få skivkontrakt. Och de ville inget hellre än att jobba med sina förebilder. Mobb Deep och M.O.P. började ringa. Vips blev den rappande veteranen skivbolagsintressant igen. Det dröjde inte länge förrän skivkontraktet med Rawkus var i hamn. The Giancana Story är resultatet.

Nu har väl kanske inte det alltid blivit jätteroligt när de gamla rapveteranerna kommit tillbaka. LL Cool J var väl rätt mycket bättre förr, Run DMC senaste skivor är inte helt angenäma upplevelser, Public Enemy är en skugga av sitt forna jag och det gäller även KRS-ONE. Tyvärr, säger jag. Visst finns undantag, årets främsta står Scarface för som släppte en av årets bomber med The Fix. Men i grund och botten handlar det om att det inte spelar någon roll vilka banbrytande grejer du än gjorde DÅ, det som gäller är det du gör NU.

”It ain’t where you from, kid, it’s where you at”, som Kool G Rap konstaterar i Where You At på nya skivan. Och Nathaniel, det gäller dig också.

För The Giancana Story känns som en rätt utslätad historia. Och mest känns det som om Kool G Raps flyt inte är riktigt kompis med de rytmer hans producenter snickrat ihop. Trots att Kool G attackerar orden som om hans liv hänger på det och trots att musiken allt som oftast är sådär bombastiskt ödessymfonisk så lyfter materialet aldrig. Eller nästan aldrig, ska jag väl säga.

Black Widow, The Streets och Good Die Young och Gangsta Gangsta funkar okej. Men det som gör The Gianacana Story värd att lyssnas igenom en andra gång är två låtar. Den ena är bounciga Fight Club med sin maskingevärsrap och där kvinnliga MC:n Shaqueen imponerar stort (faktum är att hon fullständigt kör över Kool G här). Låten samplar för övrigt The Firm-klanmedlemmen Half-a-Mills What U Ridin, någon som minns honom? Den andra är My Life, med sitt struttiga Masse-gung och sin Roger-sång.

På gästlistan återfinns såväl Havoc som Prodigy från just Mobb Deep och Capone-n-Noreaga, som dyker upp i remixen av My Life. De gör sitt jobb utan att lyfta materialet nämnvärt.

It ain’t where you from, kid, it’s where you at.