Jag trodde ganska länge att Damn!:s tredje skulle bli den svenska motsvarigheten till D’Angelos trea. Aldrig bli av. Men här är albumet nu. Det heter Let’s Zoom in. Och det är väl värt fyra år av outhärdlig väntan. Första singeln I’m Not Going to Live Another Day Without You Girl är som väntat inte särskilt […][...]

Det börjar som en vevad speldosa i en leksakssäck där tingen så småningom kommer till liv. Först långsamt och trevande, men snart rullar de fram ur skrymslena med riktning på en öppen plats med blinkande ljus. Ljudpaletten tillåts kladda och uppsluppet tar de sig an en duk med både stelnande oljefärg och en nyöppnad sprayburk. […][...]

Jo jag vet den här skivan släpptes väl för ungefär hundrafemtio dagar sen. Men vem kunde tro att det skulle dröja tills nu innan en solklar hit som nördfunken i ”Needy Girl” skulle plockas upp? Jag sorterade dessutom bort Chromeo ganska snabbt efter att ha lyssnat dagligen i någon vecka. En handfull smaskiga funklåtar gjorde […][...]

The Streets of New York var en av de första hiphoplåtar jag verkligen gillade. Det var mörkt och smutsigt, långt ifrån den musik jag lyssnat på tidigare. Men ändå jazzigt melodiöst. Förmodligen var det i Mats Nileskär-programmet Hip House jag första gången hörde Kool Genius of Rap och hans dåvarande kollega DJ Polo. Det var […][...]

Hur ofta händer det att du drar igång Donell Jones debut My Heart från 1996? Misstänkte väl det. En av nittiotalets mest förbisedda debuter med sin gatusoul. Jag snubblade över My Heart när den stod längst fram i en rea-rad hos min lokale skivhökare. På omslaget en svart kille med solglasögon, svart skjorta, guldödlesmycke, örhängen […][...]

Första gången jag hörde Cooly’s Hot-Box var på den briljanta Roger Sanchez-singeln I Never Knew. Vemodig house när den är som bäst. Då sjöng de bara. Nu kommer första egna skivan. Och det är väl egentligen bara sången som förenar I Never Knew med Take It. Nu är det organisk, funkig soul som gäller. Cooly’s […][...]