Skivbolaget Ninja Tune med Coldcut som mest välkända namn är en av de viktigaste spelarna på den lilla scen som ibland går under namnet acid jazz (och nu vet jag att en del av er kommer att slå bakut och börja yra saker om skivbolaget med samma namn, Brand New Heavies och skäggfunk – men det är inte den delen av scenen jag främst åsyftar).

Så för säkerhets skull ringar vi in begreppet lite. Ninja Tunes levererar elektronisk jazz med funk- och hiphopinslag. Rytmerna är gärna släpiga och rökiga. Inte helt långt från det som under 90-talet kom att kallas triphop. Men samtidigt inte. För Ninja Tune tolkar snarare hiphopen med elektronik än organiska instrument.

DJ Vadim är mest hiphop av alla artisterna på Ninja Tune. Ofta får han höra DJ Premiers namn ganska snabbt efter sitt eget. Han är medveten om det och leker lite med de uttalandena i ”In Control vol 3″ som är en riktigt övertydlig och lekfull passning till legenden.

”U.S.S.R. The Art of Listening” är alldeles uppenbart en skiva inspelad av någon som rest mer än ett varv runt jorden och nyfiket samlat intryck och ljud. Här finns tydliga inslag av afrofunk, ragga, japanska flöjter, fransk hiphop och brasilianska stämningar.

Om vi lyssnar med lokalpatriotiskt öra bjuds vi på ett insmuget ”bira, bira, bira – bärs, bärs, bärs” i slutet av inledande ”Till Suns In Your Eye”. I videolåten ”It's On” med Vakill vid mikrofonen innehåller refrängen raden ”Sweden gets shown how”.

DJ Vadim, en sann globalist.

Märkligt nog tycker jag inte att skivan är särskilt dansvänlig. Kanske var det inte dansgolvet som var målet? Materialet är lite för lojt, lite för eftertänksamt och faktiskt lite för komplext för att locka åtminstone min kropp ut på dansgolvet. Möjligen börjar jag nicka lite med huvudet framåt och bakåt. Större kroppsrörelser än så blir det inte. Jag hänger hellre i baren till det här. Eller lyssnar hemma sittandes i en skön fåtölj. Eller på bussen.

Lyssnar hör jag nämligen gärna och jag fascineras av flera av låtarnas strukturer och byggen. Här finns ljud och infall som tilltalar mig. Inget av spåren är direkt dåligt, å andra sidan är skivan lite snål när det kommer till minnesvärda melodier. Det är bara undantagsvis som något sticker ut och griper tag.

Spoken word-jazziga ”The Pacifist” som gästas av Yarah Bravo är ett av undantagen och Yarah Bravo skulle jag gärna höra ännu mer av. Avslutande soliga sommarhiphopen i ”Edie Brikell” med Slug vid mikrofonen är ett annat minnesvärt stopp längs Dj Vadims internationella resa i ljud.

Mest för den teoretiserande hiphoparen med öppet sinne för det globala. Acid jazz-lyssnaren helt enkelt. De redan frälsta.