Stockholm Jazz är en av mina absoluta favoritfestivaler. Av de anledningar att den ligger perfekt i lummighet ute på Skeppsholmen, samtidigt som den är en välorganiserad och städad festival samt att festivalen är fokuserad och brukar ha många spännande bokningar att upptäcka eller återupptäcka. I år är artistbokningarna kanske inte lika starka medialt som tidigare […][...]

Det är inte mycket jag är bekant med på årets jazzfestival. Därför har jag de senaste dagarna tagit hjälp av Spotify. Jazzfestivalens ledning har satt ihop en bunt ordentliga spellistor, och utöver det finns det gott om material att lyssna på. Det var inte mycket jag fastnade för, även om det mesta låter som ett […][...]

Eftersom festivalarrangörerna valt att släppa ungefär tre band i taget för att få så mycket press som möjligt har vi för länge sedan tröttnat på att skriva om varje enskilt bandsläpp (herregud, köp en annons det kostar inte så mycket). Nu har de flesta av festivalerna våren och sommaren 2010 hunnit släppa ett gäng bokningar. […][...]

The Brand New Heavies är tillbaka i den uppställning som gjorde dem stora i början av 90-talet. N'Dea Davenport är alltså tillbaka vid mikrofonen framför trion som satte hjulen i rullning – Simon Bartholomew, Jan Kincaid och Andrew Love Levy. Det är väl inte direkt så att någon av parternas karriär blomstrat sedan de separerade […][...]

Semimodern jazzfunk (eller acid jazz för er som minns skiftet 80/90-tal). The Heavies är tillbaka med en ny sångerska (jag vet inte vilken i ordningen, men hon heter i alla fall Nicole Russo). Det har väl inte hänt så vansinnigt mycket sen sist. Det är lite tyngre i gumpen inte lika lättflytande svängigt. Trots den […][...]

Skivbolaget Ninja Tune med Coldcut som mest välkända namn är en av de viktigaste spelarna på den lilla scen som ibland går under namnet acid jazz (och nu vet jag att en del av er kommer att slå bakut och börja yra saker om skivbolaget med samma namn, Brand New Heavies och skäggfunk – men […][...]

The Brand New Heavies går ut hårt direkt i cd-boken: ”It was some time in the early eighties when America first forgot how to funk.” De fortsätter att slakta funkindustrin och avslutar med ”…funk's myriad flowers turned into deadheads and the music that once made history instead bacame it. Except over here in England, that […][...]