The Brand New Heavies är tillbaka i den uppställning som gjorde dem stora i början av 90-talet. N'Dea Davenport är alltså tillbaka vid mikrofonen framför trion som satte hjulen i rullning – Simon Bartholomew, Jan Kincaid och Andrew Love Levy. Det är väl inte direkt så att någon av parternas karriär blomstrat sedan de separerade […][...]

I snart två decennier har brittiske DJ-n och maniske skivsamlaren Gilles Peterson på otaliga skivor, spelningar och med ännu fler radiosändningar levererat en, i den ofta så slarvigt använda termens allra bästa betydelse, eklektisk genreblandning som om man ändå tvunget vill hitta en linje bottnat i ett par gemensamma nämnare. Han har alltid med extrem […][...]

När den politiske industrijazz-rapparen blir gammal blir han… baktaktsproggare. Michael Franti inledde karriären i industrijazziga Beatnigs, fortsatte i Public Enemys kölvatten som en del av Disposable Heroes of Hiphoprisy och landade snart i politiska jazzfunk-combon Spearhead som han använt som plattform sedan dess. Han har sjungit ordet ”revolution” fler gånger än Dennis Lyxzén, så det […][...]

Semimodern jazzfunk (eller acid jazz för er som minns skiftet 80/90-tal). The Heavies är tillbaka med en ny sångerska (jag vet inte vilken i ordningen, men hon heter i alla fall Nicole Russo). Det har väl inte hänt så vansinnigt mycket sen sist. Det är lite tyngre i gumpen inte lika lättflytande svängigt. Trots den […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

I teorin gillar jag fortfarande Blacknuss som fan. Ska jag vara ärlig är det inte längre sant. Sanningen är att de inte berört mig på riktigt sedan debuten 1994 när de fortfarande var mer än ett soloprojekt med gästspelare. Den tydliga knäcken kom när rytmsektionen Christian Falk (bas) och Martin Jonsson (trummor) spräcktes runt inspelningen […][...]

Jazzen kryper fram ur sina skrymslen. I varje hörn, på varje klubb, i varje stad. Plötsligt pekar strålkastare och mikrofoner pekat samma mål. Det är inte bara jakten på nästa grej. Det är ett resultat av mognad. På små skivbolag har den odlats, utvecklats och getts frihet. Nu har den vuxit sig så stor och […][...]

Det här skulle ju inte funka. En remixskiva av Koops enastående album ”Waltz for Koop”. Dömt att misslyckas på förhand, eller hur? Originalet är ju en sådan där skiva som överlevt tidens tand. Som står fast och säker. Utmärkt kool. En 2000-talsklassiker. Döm om min förvåning när den här damp ner. I sisådär två veckor […][...]

Det här med bolagssamlingar kan väl diskuteras. Betala för reklam liksom. Samtidigt är det ett rätt skönt sätt att lära känna små etiketter som kanske inte når ut i radio eller TV. Små bolag som ofta har en konsekvent linje. Men ändå ett litet moraliskt problem. Fast mest för bolagen själva tror jag. Så här […][...]

Skivbolaget Ninja Tune med Coldcut som mest välkända namn är en av de viktigaste spelarna på den lilla scen som ibland går under namnet acid jazz (och nu vet jag att en del av er kommer att slå bakut och börja yra saker om skivbolaget med samma namn, Brand New Heavies och skäggfunk – men […][...]