dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Doves: The Last Broadcast
The Last Broadcast (CD) Doves
2002
Heavenly Recording/EMI
9/10

En blivande klassiker?

Lyssna

Sök efter skivan

Med förra skivan Lost Souls, kom Doves för två år sedan från i stort sett ingenstans, eller rättare sagt från måttligt framgångsrika house-akten Sub Sub, och levererade ett lika överraskande som briljant album. En enastående debut och överhuvudtaget en av det årets intressantaste skivor.

Även om Doves redan där hade ett eget sound kändes det samtidigt som att de fortfarande saknade en egen identitet. De vemodiga låtarna spretade ganska rejält och bandet själva verkade fortfarande till stora delar prova sig fram.

Att kalla Lost Souls för en glad skiva vore en rejäl överdrift men det fanns ändå en försiktig optimism där som antydde att nästa Doves-skiva skulle vara mer upplyftande.

Introt på The Last Broadcast är förvisso nog så olycksbådande men sedan räcker det med ett par takter av Words för att man ska förstå att det är precis i den riktningen Doves rört sig. En känsla som håller i sig skivan igenom. Där Lost Souls var introspektiv och svårmodig är The Last Broadcast utåtriktad och inbjudande. Doves har nu släppt in ljuset med resultatet att musiken blivit både öppnare och gladare.

Inte så att den blivit glättig, tvärtom så finns det ständigt något spöklikt som lurar i bakgrunden bakom de vackra melodierna. Ibland knappt hörbart elektroniskt skräp och oväsen som omärkligt glider genom låtarna och emellanåt skickar en rysning av obehag längs ryggraden. Men det tillåts aldrig dominera utan varje gång det börjar ta över byter musiken skepnad och blir till en varm vänlig omfamning.

Just de elektroniska effekterna är en väldigt central del i Doves sound. Tillsammans med försiktigt plockande repetitiva melodier, stora ekon, smittande refränger, lager på lager av stämmor och plötsligt uppdykande gitarrmattor skapar de grymt vackra oförutsägbara pophymner. De har hittat sin identitet. Nu låter Doves som Doves och inget annat.

Men det hade inte spelat någon roll om de inte också hade snickrat ihop ett gäng makalösa låtar. The Last Broadcast är ett komplett popalbum med melodier som obevekligt krokar sig fast i hjärnan.

Melodier som ofta hotas att dränkas av allt utanpåverk som fyller ljudbilden men som aldrig försvinner helt. De flyter tyst med i ljudströmmen, samlar krafter, tar i en sista gång och börjar sedan så sakta stiga upp igen för att till slut bryta igenom ytan i en explosion av sköna harmonier. Det här händer om och om igen och det är precis lika njutbart varje gång.

There Goes The Fear är en musikalisk berg-och-dal-bana som ena stunden låter som A Whiter Shade of Pale för att sedan kasta sig ut i glädjesprudlande gitarrkaskader och till slut övergå i en veritabel sambafest. I M62 Song lånar Doves King Crimsons Moonchild för att göra uppföljaren till A House från förra skivan. N.Y. är en låt Noel Gallagher kommer drömma mardrömmar om. Satellites är smäktande popgospel och när kommande singeln Pounding ett par minuter in kryddas med ett The Edge-riff blir den bara än mer oemotståndlig.

Dunkla Friday’s Dust med sin kompakta ljudmatta och snyggt inflikade klarinettstämma låter närmast som filmmusik och The Sulphur Man lyckas att vara både obehaglig och smeksam samtidigt. När sedan den glimrande avslutningen Caught by the River tonar ut är jag helt matt.

Doves har på The Last Broadcast komprimerat ihop alla sina influenser och erfarenheter och ur det kramat ut 54 min av den bästa popmusik som kommit från de brittiska öarna på mycket länge. Musik med lika mycket hjärna som själ.

Jag kan inte annat än älska det här. The Last Broadcast är precis så bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Ren lycka.

David Drazdil

Publicerad: 2002-05-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-06 18:06

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1431

25 kommentarer

Grymt bra skiva! M62 Song går inte av för hackor!

Karatehunden Oregistrerad 2002-05-02 00:11
 

Varför är Dagens Skiva så mansdominerat?

Fyndigt användarnamn Oregistrerad 2002-05-02 00:17
 

Varför är hela musikindustrin så mansdominerad?

Pete Oregistrerad 2002-05-02 00:55
 

Ah, underbar recension, det var värt att sitta här med tekoppen och klicka på ”uppdatera” då och då och vänta in den.

Jag hoppas verkligen att den här skivan öppnar för en ny våg av storslagen pop, det känns som om det är dags, Strokes-soundet var ju inte roligt allt för länge…

Inexitus Oregistrerad 2002-05-02 03:24
 

Doves är rutten skäggrock.

jag heter ingvar Oregistrerad 2002-05-02 06:33
 

Ibland låter det väldigt mycket Noel Gallagher över sången.

Har alla recensenter bestämt sig för att hylla detta band, eller?

För så märkvärdigt är det inte. Dock inte lika trist som Wilcos senaste.

Peter Oregistrerad 2002-05-02 09:16
 

Peter: Det vore väl värre om vissa bestämde sig för att såga bara för att andra hyllar? Är nu skivan så här bra så ska den väl hyllas… Jag har inte hört den ännu, men det ska bli kul att lyssna. Lost Souls var ju skitbra som sagt.

martin friberg Oregistrerad 2002-05-02 10:22
 

En helt FANTASTISK skiva! Gillade förra stenhårt och trodde inte det kunde bli bättre, me så fel man hade!!!

KÖP DEN NU!!!!

mokos Oregistrerad 2002-05-02 10:37
 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – don´t believe the hype!

Skivan är OK, inte lysande. Coola ner med superlativen.

Mad For It Oregistrerad 2002-05-02 11:13
 

Värför är hela mansindustrin så mansdominerad?

Rättvisa Oregistrerad 2002-05-02 11:20
 

Mad For It>> Kan inte annat än att hålla med…

…alla följer efter i Terry-hype-drevet!

True Beliver Oregistrerad 2002-05-02 13:41
 

Varför är skägg så mansdominerat?

freddz Oregistrerad 2002-05-02 13:48
 

freddz: Skäggiga damen skulle inte hålla med dig.

Rabarber Oregistrerad 2002-05-02 16:23
 

Hur kommer det sig förresten att jag knappt gillar en enda skiva som recenseras här? Som den här skivan: jäkla gitarrskrammel och ful sångröst. Varför är det bara jag som har så bra smak och alla ni andra så taskig? =)

Rabarber Oregistrerad 2002-05-02 16:27
 

this could be heaven right here

meza Oregistrerad 2002-05-02 17:51
 

Varför är silikon så kvinnsdominerat?

Daniel Oregistrerad 2002-05-02 20:55
 

Men hörrdu True Beliver! Lägg ner det där snacket om att folk skriver upp skivan för att Terry gjort det. Det är så jävla dumt att det alltid är folk som resonerar så när fler än 2 recensenter gillar en skiva mycket.

Napoleon Solo Oregistrerad 2002-05-02 22:49
 

Js, rabarber är gott. Jag brukar göra rabarberpaj ibland.

Anders Oregistrerad 2002-05-03 12:00
 

för oss oinvigda, vem är terry?

ost Oregistrerad 2002-05-03 17:51
 

Terry Ericson. Musikskribent med förflutet från legendariska (och ack så saknade) Pop. Indieguru.

Wayne Kramer Oregistrerad 2002-05-05 12:27
 

lisa millberg (nöjesguiden/lokkos tjej) är med i drevet. högsta betyg i nöjeguiden! jag ska iallafall lyssna på den innan jag köper den!

heythatsmybike Oregistrerad 2002-05-06 15:16
 

Kanske lite väl tjocka penseldrag för att passa mig

pelle Oregistrerad 2002-05-08 15:59
 

Doves ”There Goes the Fear” är en helt underbar låt.

Patrik Krook (http://www.strawberryzine.cjb.net) Oregistrerad 2002-05-12 17:33
 

Aah! Klockren recension! :)

Nicke Oregistrerad 2002-05-12 22:42
 

En lysande skiva på alla sätt. Sätter sig som ett svettigt skinnställ efter ett par genomlyssningar och håller en kvar i doves-soundets oberäkneliga värld ett gott stycke efteråt. Avskydde brit-rock tidigare men detta är bara så j-la bra!

Magnus Oregistrerad 2007-09-24 21:23
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig