Det var mellan två mellanstora städer som jag insåg det säkert hundratusentals insett före mig. Jag befann mig på ett ordinärt Intercitytåg då jag slogs av tanken på att samhället är för komplicerat för att förklara.

Jag blev plötsligt klarsynt mitt i det grumliga och förstod att inte ens den lagstiftande makten i samhället riktigt förstår alla processer. Mitt i allt det där blir det mesta, inte svart eller vitt, utan mitt där emellan. Jag som trodde att jag var så upplyst, förstod att helhetsförklaringar är nödvändiga men per definition omöjliga. Med detta faktum i ryggen förstod jag också människors passivisering och alienering. Det går nog bara att förklara delar, typ familjen, men inte något mer.

Det är en rätt ledsam bild som med svåra värkar föds fram i mitt huvud och i min omgivning. Utan tvekan finns det trots allt hopp i denna dystra bild av samhället, ett samhälle som självklart går att förändra till engagemang och kreativitet. Hoppat står till konst, musik, film, teater och alla andra estetiska uttrycksformer. Där tycks det fortfarande finnas en vilja att se helheten, att våga se den i svart eller vitt. Att tro på en förändring åt det ena eller andra hållet, och uttrycka det på ett sätt så att det är möjligt att greppa. Inte sådär svårt som svensk författningssamling gör, eller för den skull alla statliga utredningar. Näe, t.ex. musik kan dra slutsatser ur det lilla till det stora. Inte tvärtom. Teater kan få den lilla människan att förstå det stora sammanhanget, och en film kan rubba världsbilder. Estetiska former gör dock inte skillnaden själva. Det gäller att den formella sidan på tillvaron finns kvar. Båda dessa är bild och motbild beroende på vilket perspektiv du som betraktare väljer (om du nu överhuvudtaget kan välja det själv).

Det är i denna kontext som Framåt! För Palestinas befrielse ska ses. Skivan är utgiven av Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) och Border Music, och är en samlingsskiva till förmån för den palestinska intifadan och ett ungdomsprojekt i Palestina. Jag håller inte alls med RKU, jag tror inte på omstörtning eller våld, men denna skiva är mitt i vår strömlinjeformade vardag en motbild. Eller kanske en bild. Klart är dock att skivan inte passar in i det som sker i den strömlinjeformade vardagen.

Skivan, som stöds i ett stort upprop av kulturpersonligheter och politiker, är en samling av allsköns politisk vänstermusik. Här samsas Hoola Bandoola Band med Fattaru och The (International) Noise Conspiracy. Alla samlade med en vilja till förändring och en annan beskrivning av verkligheten än den som på ett lättsmält sätt levereras av Anna Lindmarker eller Hasse Aro.

Det är en bra samling, även om den innehåller en del gammal skåpmat. Men samlingen är kul för att det finns en sådan bredd både med avseende på musiksort och generation. Jag tycker själv att Stefan Sundströms Vi betalar inte är genial i sitt pekoral när en barnkör av snittet The Wall deklarerar att betalningarna blivit inställda. Och jag gillar Johan Johansson när han med sin medelålders attityd i VA?! kastar om begreppen och sedan frågar om du är särkilt kaxig då. Det är toppen. Sämre är dock Staffan Hellstrands version av hans och Lars Winnerbäcks Nästan perfekt.

Trots de gamla hjältarnas klang så ar det hiphopen som på denna samling bekänner färg, och lyckas göra det med bravur. Utan att ta för stora ord i min mun verkar det vara hiphopen som bär vidare viljan till samhällsförändring och rättvisa. Med ett patos som står få efter levererar Nabila, Fattaru, Fjärde världen, Ken, M.E.T och Menternoja ord som kan skapa nytt. Som ett soundtrack till engagerade ungdomars fruktlösa försök att påverka samhället. När jag lyssnar på skivan så återkommer ständigt The Latin Kings ord om att betongens barn nu vuxit upp och frågan om politikerna är redo för det.

Det här en bra samling med tyngdpunkten lagd på ny svensk hiphop, och kan nog tjäna ett gott syfte som tankeställare. Tyvärr når nog en skiva av detta slag främst de redan frälsta. De som behöver en motbild av detta slaget fortsätter nog se Efterlyst och dokumentärer om bröstförstoringar på TV4.

Oberoende av denna skiva föreställer jag mig att ett och annat plakat idag berör Palestina denna första maj efter ett år fyllt av hat och krig. Världsfreden är långt borta denna vår 2002. Hoppet om fred lever dock vidare i en sång av en grabb med gitarr eller en ung MC med hängiga brallor.