Tidigt fick jag höra att Division of Laura Lee skulle låta som bland annat Shellac, Union Carbide Productions, Soundtrack of Our Lives, Drive Like Jehu och Strokes. Och pop. Kanske nåt från Creation. Jag blev nyfiken, men tog inte jämförelserna på så stort allvar.

I skrivande stund lyssnar jag på Mono av Icarus Line. Det var den som fick mig att börja skriva på den här recensionen. Jag slogs nämligen av likheterna. Liksom olikheterna.

Division of Laura Lee skulle med sin bakgrund kunnat låta som Icarus Line (som jag inte ska recensera här). Men det gör de inte då de har valt en något annorlunda väg från skolan i Chicago. De tog en sväng om Detroit, en kort avstickare till New York, mellanlandade i utkanten av London för att slutligen hamna i Göteborg. På vägen har de tillskansat sig en hel del självsäkerhet och retfull slyngelattityd. Det kanske inte är helt sant, men det låter så.

Black City innehåller till största del ångvältsrock blandad med kaxig soulgarage som svettas på hardcorevis, post-hardcore med fläskig bas och entonsgitarr som spelar halva tonsteg och sugande Silverbullit/Soundtrack/Spiritualized-psykedelia.

Skivan är därför till största del helt i min smak. Den bjuder på småfarlig attack och ettrig frenesi och små utsökta flumpartier, lagom styggt producerat på ett ge allt-manér av Kalle Gustafsson (Soundtrack of Our Lives).

Samtidigt låter det på sina ställen som att bandet har tänkt för mycket. Det har resulterat i viss förlust av den naivitet och desperation jag vill höra för att ta det här till mig. De har bitvis lite för mycket koll helt enkelt. De kunde låtit bli att snegla på vissa konventioner de valt att följa. Det hade gjort gott.

Men DoLL blir aldrig Union Carbide eller något av de andra banden som direkt och indirekt har nämnts här. Även om många influenser lyser igenom. Så samtidigt som du kan leker men låter inte det här som…? kan vi andra njuta av den här skivan som mycket väl kan bli det här årets Citizen Bird; en skiva full av tuffa låtar som något förvånande kommer att appellera till de flesta som står ut med distade gitarrer.