Det dröjde rätt länge innan jag köpte Melindas debutalster. Knäckt av en brud var helt okej när den kom. Relationsteorin var, och fortfarande är, fantastisk (Masse!) Men varken M.E.L.I.N.D.A. eller Brudmaffia kändes särskilt roliga.

Det var varken rimmen eller rappen som var problemet. Snarare var det att musiken inte passade texterna. Den kändes alldeles för platt och tråkig. Så därför dröjde inköpet. Jag ville verkligen gilla Melinda, men hade svårt att göra det. När jag till slut skaffade Femme Fatale upptäckte jag att det faktiskt fanns fler sidor att upptäcka hos fröken Wrede.

Det jag gillar mest med Melinda är hennes texter, som skiljer sig från det mesta i svensk rap. Istället för att ha Latin Kings förortslingo som förlaga är det Just D:s ordkrumelurer som gäller. En tradition i rakt nedstigande led från Povel Ramel och Tage Danielsson, alltså. Nu är det inte jättehardcore att ha med nämnda herrar i tackhäftet och det är förmodligen ett av skälen till att Just D oftast glöms bort i den svenska hiphophistorieskrivningen. Tyvärr.

Det första man upptäcker är att Masse bara producerat ett spår: Relationsteorin. Det är synd. Jag skulle vilja se att han producerat fler spår åt Melinda, då hade det här kunnat bli ett sprudlande hureremöjligtpartaj för såväl arsle som hjärna. Nu är det mest hjärngodis, för det är Melindas texter som är den stora behållningen.

Som sig bör finns här rätt mycket skrytrap på skivan, men Melinda gör faktiskt det bästa av sina monologbattles. Knäckt av en brud, förstås, men även Ska det vara… med gästande Eye n’I. Christian Falk gör ett helt okej jobb med vifta-händerna-i-luften-låten Upp med dom!.

Men det är i de mer personliga ögonblicken som Melinda verkligen överraskar mig. På ett positivt sätt. Som i Collén & Webb-producerade Bortom allt förnuft, med sin samplade vemodiga röst. Eller i syskonkärlekstemat i En värld som den här, där Melinda får sällskap av brorsan Profilen.

Eller när Melinda letar efter den rätte i Han och i avslutande Systrar & bröder. Då känns det som om jag verkligen lyssnar på Melinda Wrede. Inte på hennes hiphopskrytalias, utan den riktiga Melinda. Den som gömmer sig bakom alla hiphopposer. Då är det riktigt, riktigt bra och angeläget.

Femme Fatale lovar gott inför framtiden. Om Melinda bara kan få lite roliga musikalisk grund för sina texter kan nästa skiva bli lika kul som Fattarus Fatta Eld.

Och om Melinda vågar vara sig själv lite mer nästa gång kan det bli ännu bättre.