Det känns inte som att det var två år sedan Earl Simmons a k a Dark Man X släppte sitt senaste album, ”… And Then There Was X”, men så är faktiskt fallet. Skivan förvandlade DMX från stor till superstjärna. Inte minst i USA där han tillsammans med bl a Jay-Z och Outkast räknas till den absoluta hiphopeliten.

Nu har DMX inte direkt varit sysslolös under tiden. Ett späckat turnéschema, filminspelningar, grundandet av ett eget skivbolag och diverse gästinhopp är något av det han hunnit med förutom inspelningen av ”The Great Depression”. Allt lika påpassat av de amerikanska medierna vilket antagligen är en del av förklaringen till att han varit ständigt aktuell.

På sina tidigare släpp, redan nämnda ”…And Then There Was X” samt ” It's Dark and Hell Is Hot” och ”Flesh of My Flesh Blood of My Blood” har DMX alltid balanserat på en tunn gräns mellan gott och ont, himmel och helvete. Ena stunden är han skoninglös och obeveklig i nästa svårt plågad av sin ånger.
Många dystra historier till stora delar hämtade från DMX eget liv framförda med en glödande ilska. Oftast med Swizz Beatz metalliska, studsande produktioner som grund. En stenhård kombination men med finess.

På ”The Great Depression” fortsätter kampen mot de inre demonerna. Återigen ryter DMX, med en röst lika finstämd och klar som en vägskrapa, fram berättelser om död och elände. Men trots att texterna till stora delar fortfarande är en resa till medvetandets allra mörkaste hörn kan man ändå ana att DMX funnit en viss förtröstan. Aggressivt och introvert men också mer poetiskt och känslosamt. Ett ljus i mörkret om man så vill.

Det går igen även i musiken där det vid ett par tillfällen smugit sig in lite softare r'n'b- och gospelelement i låtar som ”When I'm Nothing”, ”You Could Be Blind” och ”I Miss You”. Tyvärr är det ändå just i musiken som skivan brister. För även om en hel del av de 19 spåren på ”The Great Depression” är riktigt bra finns det alldeles för många som saknar ordentligt bett och tyngd.

Tråkigt nog gör det också att DMX texter inte alltid känns lika angelägna. Den stora styrkan med DMX är hans röst. Det finns ett gäng MCs som flyter både bättre och snabbare men det finns få, Ja Rule är en, som kan matcha kraften i rösten. När DMX morrar och fräser fram sitt budskap lyssnar man. Vanligtvis. Men när den som här blandas med bleka beats och krokar känns den enahanda och smått påfrestande. I de två a capellaspåren ”Sometimes” och ”The Prayer IV” är den precis så intensiv som den ska vara men annars försvinner den allt för ofta i den urvattnade produktionen.

När sedan många av låtarna på ”The Great Depression” tar upp samma ämnen DMX rappat om tidigare men då med bättre uppbackning känns det än mindre angeläget. Hur arg han än låter går det inte att dölja att ”The Great Depression” är DMX hittills svagaste fullängdare.

Det är fortfarande mörkt men har nu blivit ett par grader svalare i helvetet.