Var Timbaland hittar sina rytmer och ljud har jag ingen aning om. Efter att ha hört Missy Elliotts Miss E…So Addictive tidigare i år blev jag övertygad om att det i alla fall inte är i vårt solsystem. När han sedan snickrade ihop We Need A Resolution åt Aaliyah kliade jag mig bara i huvudet. Som så många gånger förr tar det ett tag innan man får rätsida på vad han snickrat ihop.

När Timbaland sedan gör en Dr. Dre och lanserar sin egen Eminem, en white trash-kille, är förväntningarna naturligtvis höga. När förstasingeln Ugly dessutom var så förkrossande bra sköt förväntningarna i höjden rejält. Bara att få se Timbaland dansa armkrok framför en höbalar var värt hela tevelicensen.

Lägg därtill att det här är första släppet på Timbalands nystartade etikett Beat Club och du får en av årets allra viktigaste skivor. Frågan är då naturligtvis: är den dessutom en av de bästa?

Svaret är tyvärr: nej. Att Ugly ligger som sista låt är på något sätt symptomatiskt för hela skivan. Det finns ingen låt som är i närheten lika överjävla svängig eller galen. Hade den legat tidigare på skivan hade man sannolikt aldrig kommit ihåg spåren som låg efter. De hade bara försvunnit i skuggan.

Men med det sagt är Dark Days, Bright Nights inte en dålig hiphopskiva. Däremot är det en dålig Timbaland-skiva. I alla fall mätt med den måttstock han själv täljde fram när han och Missy knåpade ihop Miss E…So Addictive. Handle To The Beam låter som den är producerad av The Neptunes och det är förmodligen första gången Timbaland låter som någon annan. I låten efter gör Bubba och Tim blueshiphop och låter mest som Everlast. Så vill jag inte ha min Timbaland.

Bubba, då? Jodå, han klarar sig helt okej. Men han kvalar inte in bland musikhistoriens stora emcees. Och det här är faktiskt en av få gånger jag hör ett hiphopalbum och faktiskt önskar att den innehöll fler gäster. Det är förmodligen inte bra tecken.

Bubba Sparxxx och Timbaland har fått till en av årets bästa singlar. Och en av årets bästa videor.

Men inte en av årets bästa skivor.