Ett fåtal sekunder efter det att P3 Rocks tekniker den 15 november i år tryckt igång låten ”Crossroads” hade jag rafsat ned en förtjust notering på ett tomt skräpkuvert. Snart nog började jag svettas som en skum bilhandlare som precis sålt sin sämsta bil dyrt.

Empirin säger med andra ord att Zeke ska upplevas. Därmed inte analyseras intellektuellt. För att summera kan jag citera en person jag ringde och pratade med någon dag efter det att jag gjort noteringen: – Zeke är alltid party.

Frågan är vems party de går bäst hem på. På Aces & Eights hemsida står det att ”Death Alley” handlar om Satan, motorcyklar, blodtörst, kvinnor och rednecks. Jag antar att de som just skrattade till igenkännande är de som skulle känna sig mest hemma på ett party med Zeke.

Det till trots tror jag att fler än tidigare kan tänkas festa loss till Zekes nya skiva. Den är nämligen mer välspelad, bättre producerad och har ett något bredare musikaliskt spektrum än tidigare.

Alla låtar går inte i 220. Någon eller några går bara i 160. Sången som jag tidigare kunde ha problem med har förbättrats rejält. Visserligen är refrängerna oftast enmeningsmantran även här, men överlag har Mark (of the Beast som han heter numer) börjat sjunga mer. Riffen är fler och melodiösa partier slåss om utrymmet med det sedvanliga Zekestället. Hårdrock och heavy metal är begrepp som måste användas samtidigt som dieselpunk för att beskriva helheten. Några gamla fans kommer säkert att rynka på näsan när de hör skivan, men jag tycker att tilltaget är av godo.

En punkversion av summan av Kiss, Motörhead och valfritt bra band från den nya vågen av brittisk heavy metal är aldrig fel.

Alla låtar är tyvärr inte lika bra. Några blir transportsträckor. Men det är lika Zeke som racingflaggor. När skivan slutar snurra efter en knapp halvtimme är det lätt att bli sugen på en genomspelning till. Som jag har sagt tidigare, en lite sämre låt med Zeke är snart slut och då kommer det oftast en bättre.