Jag var inte först
men blev störst
nu skjuter alla mot mig

Så rappar Petter i Tar det tillbaka, första singeln från tredje albumet. Och visst är Petter en av de svenska rappare som drabbats hårdast av hiphopens inneboende Moment 22. Hiphop är en av de genrer där du inte behöver skämmas för att du drar in stålar på det du gör. Bilar, brudar, stora båtar, lyxvillor och champagneflaskor i drivor. Vanliga ingredienser i de flesta videor. Om du har lyckats ska du inte skämmas för det.

Men samtidigt gäller det att inte bli för stor. Inte sälja för mycket. Framförallt till fel slags publik. Då stämplas du som en äcklig sell-out och ska dissas av alla som är äkta. Särskilt av de äkta hiphopfansen. Om du sedan blir affärsman och startar eget skivbolag gäller det dubbelt upp. Fråga bara Puff Daddy eller Jay-Z som dragits med samma problem i olika omgångar.

Själv har jag alltid tyckt att Petter är bra som fan. Det finns få svenska rappare som kan leverera sin rap med samma pondus som Södermalms meste stjärna. Och det gäller även på den självbetitlade tredje skivan. Det blir så väldigt tydligt när Petter delar micken med PST/Q i Pissar på dig och fullständigt kör över den sistnämnde.

Men däremot har jag aldrig riktigt fallit för Petters skivor. Varje gång har singlarna lovat gott, men albumen har sällan lyckats leva upp till samma höga klass. Tyvärr.

När jag hörde Collén & Webb-producerade Tar det tillbaka blev jag riktigt glad. En revanschsugen Petter som skulle slå underifrån igen. Och när två av Sveriges bästa, Petter och Robyn möts i inledande Intro/Robyn & Petter Fristil blir jag alldeles till mig. Jag hoppas att en hel skiva med dem två tillsammans blir verklighet någon gång. Och att Robyn ska få till den där tredje skivan snart.

Petters tredje skiva bjuder på ett mer varierat ljudlandskap än de tidigare och det gillar jag. Avskalade Lägg av rygg mot rygg med vemodiga Pissar på dig (Ett finstämt relationsdrama. Eller kanske inte.) Studsiga Dags mot de elektriska dubvibbarna i Sluttjafsat. Det är bra.

Mindre bra är att Petter, precis som de två första skivorna, inte gör några större avtryck i min musikaliska kalender. Rock On är rätt trist. Veteran lyfter inte heller riktigt. Sedan har vi ju förstås den roliga Anekdoter där Petter samlar halva bekantskapskretsen för att dra fyllehistorier. Ett gäng rappare som drar fyllehistorier. Jo, det är ungefär precis lika kul som det låter.

Förutom att det finns lite för många bleka spår finns det också för få svänga-händerna-i-luften-hits. Tar det tillbaka är riktigt bra. Va e’ på G?, med gästande från Supreme svänger på Masse-vis. Ey Yo med ADL och sin lalala-barnkör kan nog funka rätt bra. Men det finns ingen En Banger eller Så klart.

Faktum är att Petter, precis som Melinda på sitt Femme Fatal-album, plockar sina högsta poäng när han tar av sig stora skrytarmössan. Vemodigt tillbakalutade Över nu? och Samma, samma är stillsamma betraktelser som låter ärligare och mer öppenhjärtliga och därför mer angelägna. Hade några av tråkskrytlåtarna fått stryka på foten hade det här blivit en bättre skiva.

Samtidigt tycker jag att det här är Petters jämnaste album. Men jämnt kan också betyda att det är svårare att hålla intresset uppe. Och så känns det när jag lyssnar på Petter.

Jag hoppas att Petter någon gång ska få till en Petter-skiva som är lika bra som Petter.

Tyvärr får jag vänta ett tag till.