1977 var punkens stora år. Scenen hade flyttat från New York till London och Sex Pistols var världens största band. Inspirerade av just Pistols startade Mick Jones och Joe Strummer The Clash. Medan Sex Pistols bara var galna var The Clash istället hårda och tuffa. De var idealister med starka vänsteråsikter som ofta hade problem med lagen. Även om Johnny Rotten sjöng om anarki så var Sex Pistols ärligt talat aldrig speciellt politiskt. The Clash var arga och hade något att säga.

1977 kom bandets självbetitlade debut som av många idag anses vara en av de bästa plattorna från punkeran. 2 år senare slog de igenom på allvar med albumet ”London Calling”. Med politiska texter och kaxiga attityder tog The Clash världen med storm. Skivan, med världens snyggaste omslag, räknas idag som en klassiker.

När många pratar om bandet idag så nämns just de två albumen och även efterföljarna ”Sandinista” och ”Combat Rock”.Det senare var det album som säntligen skulle komma att ge bandet ett genombrott i USA, inte minst tack vare brottarhiten ”Should I stay or should I go?” Vad många emellertid glömmer är att mellan ”The Clash” och ”London calling” kom faktiskt en fantastiskt bra platta – ”Give 'em enough rope”.

Året var 1978 och plattan var tänkt att bli den som bandet skulle erövra USA med. Till mångas förfäran anlitades därför Sandy Pearlman som producent. Han hade tidigare jobbat med Blue Öyster Cult, ett namn som många kanske inte vill kännas vid. Till Pearlmans försvar ska dock sägas att det var han som producerade stentuffa New York-bandet The Dictators tre första album. Bland punkfansen var det otänkbart att ta in en rockproducent, men resultatet blev riktigt bra.

”Give 'em enough rope” är mer rock än punk, men energin och intensiteten finns fortfarande där. Låtarna på albumet är sällan de som nämns när man pratar om The Clash men jag tycker att några av bandets bästa låtar finns på albumet. Inledande ”Safe European Home” sparkar igång med riviga gitarrer och typiska Clash-körer. Efterföljande ”English Civil War” är en av mina absoluta favoriter. Det är tufft, kaxigt och låter som bara The Clash kan låta. Alla tio låtarna på plattan är gediget bra punkrock. De som sticker ut, förutom ovan nämnda, är ”Tommy Gun”, Julie's In the Drug Squad” och ”Drugstabbing Time”.

Om du redan har ”The Clash” och ”London Calling” tycker jag att du genast ska springa ner till skivhökaren och skaffa dig ett exemplar av ”Give 'em enough rope”. Och om du inte har någon av plattorna, då springer du ner och köper alla tre.