Den fjärde maj 1991 är ett datum jag nog alltid kommer att minnas, av flera orsaker. En var att det var första gången jag besökte Globen. Men mest av allt därför att jag då var på den bästa konsert jag sett så här långt. På scen: Pet Shop Boys.

När de gav sig ut på sin Performance-turné var målsättningen att inte göra en vanlig turné. Inga rock’n’roll-klichéer. Resultatet blev en blandning mellan teateruppsättning och popkonsert. Det var till och med inlagt en tjugo minuters paus mitt i konserten, på teatervis. Och mitt i scenografin framfördes några av de bästa poplåtar som skrivits.

Det har alltid funnits ett teatraliskt inslag i Pet Shop Boys musik. En flört med gamla musikaluppsättningar invävt bland dansrytmer. Debussy to a disco beat. Ryska revolutionen möter gaydisco. Därför känns det helt naturligt att Pet Shop Boys den här gången tar steget fullt ut och gör en gammal hederlig musikal. Med gaydisco, självklart. Men inte bara gaydisco.

Musikalen hade premiär sista maj 2001, men det är först nu som musiken dykt upp på cd. En tröst för alla oss som inte lyckades komma till London och se den på plats. Tre låtar är plockade från förra skivan Nightlife, som på många vis var ett genrep inför musikalen. Och i centrum står naturligtvis just Closer To Heaven, som fungerar som ett tema i en klassiskt komposition. Återkommer flera gånger men med små variationer som ger varje version sin egen personlighet.

Jag börjar tänka på musikalen Cabaret när jag lyssnar på Closer To Heaven, med sin tjugo- och trettiotalsdekadens. Jag vet inte precis vad Closer To Heaven egentligen handlar om. Men som så ofta i Neil Tennants texter handlar det om sexuell förvirring och om att komma underfund med vem man egentligen är. Det är inte svårt att dra paralleller mellan huvudpersonen Straight Dave (lysande namn) och Neil Tennant själv. Neil, som kanske bättre än någon annan, varit mästare på att beskriva förvirringen hos en person som inte längre vet var hans finns på den sexuella skalan har bara blivit bättre under Pet Shop Boys karriär. Och här finns några av hans bästa texter. Som det stillsamma grälet mellan Straight Dave och hans flickvän (tror jag) i Nine Out Of Ten. Eller i finstämda For All of Us.

Självklart lyser Neil Tennant även till med sin torrt exakta humor vid några tillfällen mitt i all relationsångest:

Call me old-fashioned
At least I’m moving ahead
Call me old-fashioned
If I can’t charm you
I’ll just strong-arm you to bed
Where you can be old-fashioned with me

Förutom Closer To Heaven finns även Vampires och In Denial med från Nightlife. Men tyvärr är de versionerna inte ens i närheten av originalens briljans. Makalösa In Denial, med det magiska mötet mellan Kylie Minogue och Neil Tennant har delvis ny text och ett betydligt mer dansant arrangemang. Och det som var den känslomässiga höjdpunkten i In Denial, den avslutande frågan ”Can you love me anyway?”, har helt klippts bort här. Sången på Vampires är alldeles för teatraliskt. Långt från Neils bräckliga och nakna röst.

Musiken i övrigt har faktiskt inte, som jag hade trott, närmast släktskap med Nightlife. Istället är det albumet Very som jag kommer att tänka på. Something Special låter som Liberation, Hedonism som Yesterday, When I Was Mad. Den första versionen av Closer To Heaven låter som den tio år gamla b-sidan Miserablism. Men det är inte alls ett problem. För det soundet passar in såväl i stämningen kring den här musikalen. Att Shameless, b-sidan till Go West passar in perfekt bland de nya låtarna säger en del säger en del. Speciellt som arrangemanget är nära nog identiskt med originalversionen.

Den största överraskningen är annars spåret Out of My System med sin Rodney Jerkins-funkiga ljudbild. Att den dessutom funkar riktigt bra är ännu roligare. K-Hole med sin drum’n’bass är inte riktigt lika bra, men den passar in. Blir intressant att se om det kan bli något mer av den varan på pojkarnas nästa skiva som beräknas komma i vår.

Men någonstans saknar jag något. Jag hade velat veta mer om karaktärerna. Om handlingen. Även om texterna för historien framåt kan jag inte låta bli att känna att det saknas något mellan låtarna. För det här blir lite som att lyssna på musik gjord för att användas i filmer. För att kunna uppskatta den helt och hållet måste man ha sett filmen. Ha varit där. Och dessutom kan jag inte låta bli att tänka hur mycket bättre flera av låtarna hade blivit om Neil Tennant sjungit själv.

Många gånger känns det här faktiskt som en uppföljare till en helt annan skiva: Marc Almonds bortglömda temaexperiment Tenement Symphony från 1991. Jag kan nästan gissa att den skivan varit en stor inspirationskälla för Neil Tennant och Chris Lowe i arbetet med Closer To Heaven.

Jag kan bara hoppas att Closer To Heaven slutar lyckligt. Men det känner jag inte på det här albumet. Jag hade helst sett en glädjeexplosion som My Hand Over My Heart som avslutade just Tenement Symphony.

Jag tycker att Straight Dave är värd det.