Recension
- Face2Face (CD) Babyface
- 2001
- Arista Records/BMG
Nollans sandpapper
Lyssna
Externa länkar
- Babyface på nätet
- Vansinnigt snyggt intro, men inget för modemanvändare. Biografi, diskografi, ljudklipp och videor bland annat.
Etiketter
Långt innan R. Kelly blev ett säkert kort när det gäller att snickra ihop lagom förföriska och storsäljande ballader var Babyface redan hovleverantör. Han har hunnit samla på sig visitkort till fler stora soulartister än de stora festfixarna skrapar ihop under en livstid.
Storheter som Aretha Franklin, Boyz II Men, Whitney Houston, Mariah Carey, Toni Braxton, Mary J. Blige, Brandy, TLC, Patti Labelle och Madonna har alla tagit hjälp av Kenneth Edmonds, som hans mamma kallar honom. Sämre kompisar kan man ha.
Som om inte det vore nog har han hunnit med ett gäng egna skivor också. Och klarat sig bättre än många andra producenter som vill ha större del av stjärnglansen och ställer sig bakom micken. Babyface vet hur man snickrar ihop en låt. Inget snack om saken. Men trots det har jag aldrig riktigt fallit för Babyface. Hans låtar har varit lite för slickade. Lite för stora gester och lite för lite stormbyar.
Vissa kallar det här för vuxensoul. Jag kallar det soul med lite för lite själ.
Som så många andra som varit med ett tag verkar Babyface, eller hans skivbolag, tyckt att det krävs lite förnyelse för att kidsen ska köpa farbror Kenneth. Och som av en slump hittar vi massproducenterna The Neptunes först i telefonboken. Och när The Neptunes tråcklar in Babyface i sin patenterade hitformel blir resultatet ungefär lika fel som när de gjorde samma sak med Ray J.
Sedan ska vi ha med en rappare någonstans också. Med hjälp av Megahertz och Snoop Dogg ska det bli modernt och bra. Men resultatet blir nästan en trist parodi på det vrålgung Dr. Dre fick till på Snoops debut. Det är på något sätt faktiskt på något sätt passande att mysfarbror Babyface tar hjälp av rappens nye mysfarbror Snoop Dogg. Ett framträdande i komediserien Just Shoot Me gör att det känns som om Snoop är på väg att ta över LL Cool J:s roll som hiphopens mellanmjölksalternativ. Hoppas inte det.
Men det finns faktiskt ljusglimtar. Och gemensamt för dem alla är att det är Babyface som producerat dem, själv eller tillsammans med någon. How Can U Be Down är rökig klubbsoul som får mig att gunga stillsamt med huvudet. I Keep Callin’ är vansinnigt skön retrosoul med Al Green-blås och orgel som Babyface producerat tillsammans med gamle Heavy D. Riktigt kul att se livstecken från honom. Don’t Take it So Personal är mer retrosoul och har en sådan där oemotståndlig wackawacka-gitarr.
Men någonstans blir det för mycket. För lika. För ointressant. Jag vill att mina soulartister ska bända upp bröstkorgen och blotta sig själva. Det ska höras i rösten, det ska kännas i magen. Det blir så väldigt, väldigt tydligt när Babyface i Lover and Friend snor refrängen från Curtis Mayfields Pusherman. Så lika, så långt ifrån.
Och Babyface år 2001 låter ungefär som Babyface alltid har gjort. Snyggt, välproducerat, sandpapprat. Ingen risk att man får en sticka i fingret.
Tyvärr.
Publicerad: 2001-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 15:52
En kommentar
”det känns som om Snoop är på väg att ta över LL Cool J:s roll som hiphopens mellanmjölksalternativ.”
Så här i efterhand får vi väl tyvärr erkänna att det finns en hel del sanning i det påståendet…
#
Kommentera eller pinga (trackback).