Det har blivit dags att återuppväcka en gammal klassiker. En skiva som hånades av en hel generation hårdrocksfans, som snabbt förpassades till konceptalbumens mörka hålor och som anses vara så pinsamt att det inte ens plockas fram på förfester som underhållning.

Det är dags att gå igenom, avnjuta och hylla ”Music from the Elder” – Kiss episka filmsoundtrack från 1981.

Redan på idéstadiet var det uppenbart att ”Music from the Elder” skulle bli fantastisk. Världens mest spektakulära, effektsökande hårdrocksband skulle ge sig på att skriva först en film, och sedan ett soundtrack – komplett med symfoniorkester, körer och koklockor.

Så självklart.

Och självklart för varje Kiss-fan så var det Gene Simmons som kläckte idén. Simmons som vill vara både god of thunder, stolt sexmissbrukare och actionskådespelare i ett.

Efter att ha släppt ”Unmasked” 1980, och ”Dynasty” med diskoexperimentet ”I Was Made for Loving You” 1979, ville och behövde Kiss komma tillbaka till rockrötterna. Producenten Bob Ezrin, som bandet gjorde ”Destroyer” med, kallades in för att skapa en stark rockplatta. Men halvvägs in i skivan kände Gene Simmons och Paul Stanley att de skrev samma rocklåtar om och om igen. Planen att göra en film i ”Sagan om ringen”-stil, med storslagen och teatralisk turné och uppföljaralbum föddes.

Bob Ezrin hade nyligen producerat Pink Floyds ”The Wall” – konceptalbumet av konceptalbum – och tyckte att det var en lysande idé. Lou Reed hängde i samma studiokomplex och hjälpte till med några av låtarna. Men Ace Frehley och den då nyförvärvade trummisen Eric Carr försökte förtvivlat sätta stopp för Simmons och Stanleys värsta utsvävningar. Allt de ville var att Kiss skulle göra en ny ”Destroyer”. Men ingen lyssnade, vilket ledde till att Frehley hoppade av efter att skivan släpptes i oktober 1981.

Fast när jag som sjuåring stod med skimrande blick och tittade på kassetten där den stod i kassettstället i plast inne på Shellmacken i Askim, hade jag ju såklart ingen aning om turbulensen. Jag hade blivit Kiss-fan genom min granne Martin och raskt köpt hans ”Destroyer”, ”Rock and Roll Over” och ”Unmasked” när han ersatte sina Kiss-planscher med Depeche och Howard Jones. Ett förräderi som jag hade svårt att smälta. Så stolt som en sjuåring kan vara, var jag över att inte vika mig för synthen.

Min skivsamlande pappa bistod gärna min veckopeng med hjälp till skivköp. Men jag kommer ändå ihåg hur speciellt det var den dagen då han bad en mackanställd låsa upp stället och ta ut ”Music from the Elder”. På en helt vanlig vardag. En dyr och ny kassett. Jag kommer ihåg hur jag sprang in i mitt rosa flickrum komplett med kuddhörna och satte på bandspelaren.

Första tonerna av ”The Oath” som inleder ”Music from the Elder” gjorde mig svag i benen. Distade gitarrer var det coolaste jag kunde tänka mig. Och riffet är ju fortfarande helt genialiskt. ”Mr. Blackwell” var tung som satan, likaså ”Dark Light” med Ace Frehley på sång. Han var i och för sig ju alltid bäst. Även balladerna gick ner lätt – ”A World Without Heroes” var spröd och vacker, ”Under the Rose” hade fin körsång.

Jag lärde mig varenda textrad, kan fortfarande nynna med i varje solo. Till och med Eric Carrs dubbelpedalkomp i ”The Oath”. Liggandes på mitt virkade överkast tyckte jag mig förstå Kiss. Visste vad de menade. Trots att ingen vettig människa egentligen kan förstå textrader som:

”Like a blade of a sword I am forged in flame
Fiery hot
Tempered steel fire-bright to the night I take
I fear not
Now compelled by something I cannot see
I go forth surrendering to history”

I Okej hade det stått artikel på artikel om ”Music from the Elder” och det fanns en viss skepsis – men det fattade jag ju inte då. Men det stod snabbt klart för mig att det inte var politiskt korrekt att gilla ”Music from the Elder”. Därför har jag trotsigt försvarat den i varenda Kiss-sällskap jag kommit i de senaste tjugo åren.

Jag kan villigt erkänna att jag idag inser hur fruktansvärt cheesy gitarrsolona är. Att det inte alltid är en bra idé med flyglarm. Att Lou Reed inte automatiskt innebär god kvalitet. Och att mörka mässande röster med kryptiska budskap inte hör hemma på skivor i allmänhet.

Men det är just det som är grejen.

Det är Kiss enorma mått av hybris och total avsaknad av självdistans som får mig att älska ”Music from the Elder” förbehållslöst. När ett band vräker på i vansinnesfart och tappar koncepten helt så kan underverk uppstå. Även om underverket i Kiss fall innebar progressiv rock.

Filmen The Elder spelades in, men släpptes aldrig vare sig till biografer eller på video. Floppen var total och förödande.

Tre år senare sminkade Kiss av sig. Jag och Martin satt med Okej i knäna och höll över namnskyltarna för att gissa vem som var vem. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att känna mig lurad.

Efter det blev inget sig likt.

Kiss släppte ”Lick It Up” och tappade bort sig bland hårslingor och leopardtights i pudelrockland. Jag bytte till Mötley Crüe och vidare exkursioner in i hårdare rock.

Men ”Music from the Elder”s storhet består, precis som min svaghet för symfoniorkestrar, pretentioner och allmänt överdåd.