Man kan väl inte säga att Kiss formkurva pekade uppåt när 80-talet närmade sig sitt slut. Visst kan jag känna nostalgisk värme inför album som Asylum och Crazy Nights, kanske till och med förstå att någon håller dem kär. Men Hot in the Shade får nog ändå ses som den slutgiltiga spiken i glamkistan och […][...]

Efter utsvävningarna med Music from The Elder ville Kiss börja spela hårdrock igen. Resultatet blev Creatures of the Night, tillsammans med Revenge den tyngsta skivan i Kiss katalog. Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade […][...]

Jag var femton år när Alive III släpptes. Då hade jag lyssnat på bandet sedan 1985, då jag först kom i kontakt med bandet i samband med släppet av Asylum. Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst […][...]

Paul Stanleys kvävda, försiktigt stegrande, woo-oo-ooo-ooo-ooo, de närmast syntetiskt torra trummorna och det där omisskännliga öppna riffet från Mark St. John som vill, men inte får, ge mer. Heaven’s on Fire var låten som en gång för alla tog Kiss tillbaka till toppen efter att ha snubblat på mållinjen ett par gånger eller åkt helt […][...]

1992 var Kiss mer eller mindre på väg mot konkurs, både kommersiellt och musikaliskt. 80-talet hade inte varit snällt mot bandet och de två superstjärnorna Paul Stanley och Gene Simmons som fortsatt leva enligt devisen att de är världens största rockband. Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt […][...]

1985 var Kiss förbi sin kreativa topp, eller åtminstone i en rejäl svacka, enligt många. Ändå var det i och med Asylum som man återigen hittade en kontinuitet i sättningen, en kontinuitet som skulle bestå fram till Eric Carrs död i cancer 24 november 1991. Skivan markerar Bruce Kulicks intåg i bandet, den mest kompetente […][...]

Det har blivit dags att återuppväcka en gammal klassiker. En skiva som hånades av en hel generation hårdrocksfans, som snabbt förpassades till konceptalbumens mörka hålor och som anses vara så pinsamt att det inte ens plockas fram på förfester som underhållning. Det är dags att gå igenom, avnjuta och hylla ”Music from the Elder” – […][...]