På the Peepshows album ”Mondo Deluxe” finns några återkommande inslag på mina bland-CD:s komponerande för fest eller bilkörning. ”Thy Will (Not Mine)” och ”City of the Damned” är två odödliga rocklåtar. På gränsen till odödlig är också bandets spelning på förra årets Hultsfredsfestival. Mitt i den iskalla natten mellan fredag och lördag gjorde the Peepshows en av festivalens högsta och mest energiska spelningar, efter att i ett par dagar suttit i sin van på tältcampen och spelat åttiotals-hårdrock på stereon. En makalös uppvisning av ett alldeles för okänt rockband.

The Peepshows befinner sig musikaliskt någonstans mellan garaget, punken och hårdrocken. Bandet har ofta jämförts med norska Turbonegro. ”Today We Kill…Tomorrow We Die” är bandets andra fullängdare, exklusive en samling som inte givits ut i Sverige. Dessutom finns bandet med på senaste Bad Afro-samlingen med låten ”Genius”, som också återfinns på detta album.

Bandet är från Örebro och ligger på örebrobaserade skivbolaget Burning Heart. Därför är det kanske inte så konstigt att några mer namnkunniga bekanta från samma stad är inblandade av produktionen av ”Today We Kill…Tomorrow We Die ”. Bandet har producerat albumet med hjälp av Mieszko Talarczyk, från Nasum och Mathias Färm från Millencolin. Millencolins Erik Ohlsson har designat albumets konvolut. Även Nikola Sarcevic från Millencolin finns med i körer.

Gruppen tar ett par steg fram med albumet. Att de är samspelta och tajta är inte förvånande med tanke på deras flitiga turnerande i Europa. Låtmässigt märks det också att bandet mognar. Här finns ett par ruskigt bra låtar som har det jag saknade hos Backyard Babies ”Making Enemies Is Good”. Respektlösheten och uppkäftigheten i ”Seduce and Destroy”, där bandet lånar in gitarrsolot från ”Love Gun” med Kiss, tyngden och stompet i ”Soaked”, det effektiva drivet i ”Surrender My Love”, AC/DC-stölden i ”A Chaos Day Chapter”. Listan kan göras lång. The Peepshow blandar och ger från en lång lista referenser av klassiska hårdrock- och punkband. Och de gör det på ett mycket tilltalande sätt.

Att lyssna på the Peepshows är i sina bästa stunder som att få ordet rock definierat. Men det kan också kännas trist när bandet ibland mal på ganska onyanserat och de stundtals usla och klyschiga texterna lyser igenom. Klart är dock att bandet förvaltar ett arv och redan idag stjäl uppmärksamhet från storheter som The Hellacopters. Om bandet fortsätter utvecklas på det här sättet och får lite dyrare studiotid nästa gång tror jag the Peepshows kan bli riktigt stora. Det skulle faktiskt vara spännande att höra vad nestor Tomas Skogsberg skulle gjort med det här albumet.

Vi bör få höra mer av the Peepshows. Hårt och högt. Som en rensning av klassiske ÖSK-backen Tommy Ståhl på Eyravallen.