Jag har svårt att släppa känslan att det här skulle kunna vara riktigt bra. Rebecca Facey har en röst som fångar mitt intresse, bitvis någonstans i närheten av de stämningar Macy Gray och Erykah Badu bygger med sina röster. Lika ofta sjunger hon ett par snäpp renare och klarare och landar i ungefär samma landskap som de flesta andra kvinnliga svenska sångerskor som tagit sig an soulen.

Men, som min inledning antyder gick något fel på vägen. Någon har lagt det svenska Lisa Ekdahl/Bo Kasper-filtret över hela produktionen och suddat ut mycket av den närhet som man kan ana under den rena och polerade ytan. Stråkar till förbannelse. Körer som stjäl uppmärksamheten från Faceys röst. Ett par kilo musikhögskola för mycket. Rent, snyggt och prydligt. Det som skulle kunnat vara enkelt och organiskt blir istället för stort och svulstigt. Någon har försökt sätta på Facey kläder som inte passar henne.

”Brownchild” låter för det mesta så inställsam att jag blir förbannad. Varför kan inte en svensk soulartist tillåtas att sticka ut? Störa och beröra. Hade den här skivans produktion skalats av och hållits tillbaka hade jag kanske utnämnt den till årets svenska soulskiva. Nu blir det mest bara skval av alltihop. Tyvärr kommer inte Facey i närheten av att utmana stallkamraten Titiyo, trots att flera av låtarna på Faceys debut är starkare än de på Titiyos ”Come Along”.

Jag lovar att försöka komma ihåg Rebecca Facey tills hon släpper sin nästa skiva. Då hoppas jag att hon får jobba med en intressantare producent som vågar ta ut svängarna mer och vågar släppa Facey lös. Varför inte tex Magnum Coltrane Price eller Jon Rekdal?