The Knife, eller kniiiven som en bekant någon nedvärderande uttryckte sig, kan reta gallfeber på vem som helst. Fullängdsdebuten är experimentell, pretentiös och 80-talsfärgad. Och det slår mig snart att om jag bara gick på de beskrivningarna så skulle jag aldrig ta mig tid att lyssna på ”The Knife”.

Jag tycker nämligen att 80-talet var ett ondsint årtionde. Många ville mer än vad tekniken tillät, och sen lät det därefter. Mycket attityd och yta, inget innehåll. Själv lyssnade jag nästan uteslutande på hårdrock och fnös åt allt annat. Elektronisk musik var löjlig musik.

Men idag, låter the Knife i mina öron suggestivt och dansvänligt, samtidigt som de ofta har en skarp udd som jag gillar. Syskonen Karin och Olof Dreijer har inte hängt upp sig på att låta som något annat än sig själva, och 80-talet är bara en bisats. När det är som bäst låter det åt Aphex Twin och Björk hållet. Kargt och skruvat, men ändå lättlyssnat. Ett visst mått av Tortoise kan man höra också. Det är tydligt att musiken är datorskapad, men den har hela tiden en artificiell organisk känsla. ”The Knife” innehåller musik som passar i en stum roadmovie som aldrig lämnar landsvägen och mörkret. En film de flesta skulle gilla om de bara såg den.

Visserligen finns här knäppa små glada melodier innehållande inslag från asiatiska rytmer till något som liknar irländsk folkvisa också. De är också bra, men de fungerar mer som lättning i den vrängda melankolin, åtminstone för mig.

Karins sång är teatralisk och skapad, och det är värt att ägna en tanke, men jag tycker att det passar sig här, och i Karins andra band Honey Is Cool. Lite lagom arty och udda sådär. Den passerar inte gränsen till patetik, i alla fall inte för mig.

Det enda som jag kanske kan anmärka på är nonsenstexterna. Kanske kan de också klara sig undan med ursäkten att allt funkar, musik är ju konst! Men jag vet inte. Ibland blir jag lite full i skratt.