Om jag minns rätt så började S.P.O.C.K som en kul grej, ett sidoprojekt till Eddie Bengtssons Page. Förmodligen var det inte tänkt att det skulle bli mer än den där första vinylsingeln som idag är ett hett samlarobjekt bland S.P.O.C.Ks ständigt växande fanskara. Mer än så kan det aldrig bli, tänkte de nog. Idag tretton år och fem studioalbum senare är läget lite annorlunda.

Bandet är inte en hobbyduo längre. Bandets ena grundare Eddie B. Kirk har för länge sedan lämnat skeppet. Idag manövreras det med säker hand av trion Android, Crull-E och Yo-Haan. Uppställningen har skiftat en del under åren, men så ser den ut idag.

Nu finns dessutom en fanskara lika fanatisk som ”vanliga” trekkers. Fans som kräver att det ska låta som förr, men ändå lite nytt. Fans som kommer att skrika sell out och säga att det var bättre förr. Nu finns krav. Det ställer till besvär.

Jag har ett ganska platoniskt förhållande till S.P.O.C.K. Jag har aldrig ägt en skiva med bandet, men jag har umgåtts en del i kretsar där bandet varit en naturlig del av vardagen. Jag har tom sett dem live, en märklig upplevelse. S.P.O.C.K stod på samma scen som senare skulle intas av Teddybears STHLM och Fireside – två band som då inte hade särskilt mycket gemensamt med astronauterna från Malmö. Jag hade inte riktigt förväntat mig det mottagande bandet skulle få. Publiken var med på varje not, varje rörelse, varje ord. Störst var självklart responsen på den stora (enda?) hiten ”Never Trust A Klingon”. Låten som för mig och säkert många andra sammanfattar allt S.P.O.C.K handlar om. En kul hyllning till Star Trek, med en ständig glimt i ögat.

Kanske är det den här bakgrunden som gör att ”2001: A S.P.O.C.K Odyssey” inte känns riktigt där. Visst finns det textrader om ”Warp factor 9”, mars och universum – men det räcker liksom inte. Star Trek är inte närvarande. Det handlar inte om fjärran galaxer, det handlar om vårt universum. Ofta blir det tom riktigt jordnära. Normalt inget fel i det, men för ett konceptband som detta blir det faktiskt fel.

Musikaliskt rör det sig fortfarande om traditionell synthpop med väl synliga rötter i tidiga Depeche Mode alster och senare verk av Erasure. Kanske ska jag flagga för att det stundtals tenderar att slå över i schlagerträsket och stundtals blir det väl lite väl mycket jakt efter låtar som kan få en chans i radion. Första singeln ””Where Rockets Fly” har redan spelats mycket på P3 och efterföljaren ”Queen of Space” har alla förutsättningar att nå likartade framgångar.

Som helhet blir det här lite för mycket för mig. Jag tycker att det är kul i ett par tre låtar, men sen tappar jag intresset och vill helst stäng av. Det är pompöst och blippigt. Inte riktigt så charmigt och glatt som jag skulle önska. Det är för mycket traditionell synthpastisch och för lite pop. I några minuter är det kul att låtsas vara en femton år gammal synthare, men i 12 låtar!? Nej, möjligen om det vore riktigt sent på natten och sällskapet det rätta.