Firesides andra album ”Do Not Tailgate” slog hårt rakt in i hjärtat. Det var ett verk av skrikande ångest och förtvivlan. Pulveriserad kärlek och krossade hjärtan. Ilska och uppgivenhet i dess allra mest förbannade form. Året var 1995. Fireside fick en grammis, turnerade mycket, fick Rick Rubin att gråta och stod förmodligen på toppen av sin popularitet. Hittills i alla fall.

Uppföljaren ”Uomini D’Onore” var en förlängning och delvis förändring av föregångaren. Spår av saknad och eftertänksamhet smög sig in i båda text och musik. Nyanserna blev fler och helheten mindre direkt. Lite avigare. Lite intressantare. Mer eget. Trots att skivan i mina öron lät ännu bättre än föregångaren började det starka medialjuset falna. Spotlighten flyttades mot nya mål. Rocken dog ett tag. Det var 1997.

Sedan dess har vi mest fått ta del av skåpmat från bandet. Pelle PMA Gunnerfeldt låste in sig i studion och mixade om bandets debutalster ”Fantastic Four”. En samling med fantastiska bonusspår från singlar, tidiga nästintill olyssningsbara demos och ett par nyinspelade covers som spretade åt alla möjliga håll såg också dagens ljus. Bandet präglades på dessa nyinspelningar mer än någonsin av PMAs fingrar. Han gav sig ut på en ny jakt efter det perfekta ljudet. Hur framtiden för Fireside skulle se ut var omöjlig att gissa. Att det var en nödvändig process det är uppenbart. PMA har dessutom jobbat som producent eller ljudmixare åt större delen av Sveriges oberoende rockelit. Hans öron och fingrar har funnits med i produktioner med bland andra Monster, Freddie Wadling, The Strollers, Serial Cynic och Fleshquartet.

De andra medlemmarna i bandet har så vitt jag vet tagit det lite lugnare. Kristofer Åström har släppt en enastående och mycket lågmäld skiva i singer-songwriterskolan. Per Nordmark har spelat försiktiga trummor i Kristofers kompband och plågat skinnen på ett mer hårdhänt och brutalt vis i Breach. Vad Frans Johansson ägnat sig åt vet jag inte riktigt.

När de fyra mötts igen har de bidragit med nya och vitt skilda influenser. Resultatet är en skiva som låter som inget annat. ”Elite” är ett verk som drar åt fler håll än någon annan svensk skiva jag någonsin hört. Här finns ljudstycken och idéer som ena stunden kan kännas påfrestande och andra stunden fantastiska. Här möts hårt och mjukt, avigt och rakt. Låtarna färdas också de i olika riktningar. Varje låt är en resa ut i det okända. Det är sällan någonting följer en traditionell väg. Det mesta slingrar sig, bryter sig loss och tvingar lyssnaren att vara aktiv.

Jag vill ändå inte kalla ”Elite” för otillgänglig. Visst finns det spår som knappast kommer att spelas på särskilt många radiostationer, men å andra sidan finns några av bandets sötaste popmelodier någonsin här. Första radiosingeln ”Thing on a Spring” till exempel är något av det snällaste och mjukaste Fireside någonsin släppt ifrån sig. Den visar en sida av en mångfacetterad skapelse. Här finns spår som kommer att falla i god jord hos gamla fans och lika många som kommer att förbrylla.

”Elite” är en spännande resa med ett band i förändring. Vi får ta del av händelserna längs vägen. Det här är nio låtar som sammanställts under de gångna åren. Vilka som spelats in när och hur kan jag bara gissa. Men, det är inte bara musiken som förändrats. Attityden har skiftat den med. Jag har aldrig uppfattat Fireside som ett särskilt politiskt band. Här framträder för första gången samhälls- och branschkritiken på ett tydligt vis. Bandets tacklista inleds med orden: ”We mostly think people owe us a thank you”. På baksidan summeras världsläget med raderna:

Produced pre collapse. /…/
At this point in time money still ruled the world.
Capitalistic thoughts were wide spread.
From the sky filled with the fumes of a billionaire’s
   cigarr
to the deepest abyss drenched in nuclear waste.
A rich kid was a happy kid. Oh.. Dirty, filthy times.
Let this be a reminder.

”Elite” är en pretentiös skiva. ”Elite” är en storslagen skiva. Fireside har förändrat spelreglerna för rockmusiken.