I The Prodigy är det alltid Liam Howlett som varit den musikaliske motorn och hjärnan bakom gruppen. Mannen som givit bandet dess namn. De andra har man mer betraktat som statister som hoppat omkring och skrikit lite kaxigt här och där. En liten del i helheten som tillsammans med de råa beatsen signerade Howlett har utgjort bandets stilbildande dansmusik. Keith Flint och Maxim Reality, eller Keith Palmer som han döptes till, har mer varit visuella galningar som lyft bandets videor och livespelningar till fantastiska höjder.

Nu provar Maxim att stå på egna ben och det går riktigt bra. Musiken är mer åt hiphop-hållet men släktskapet finns där klart och tydligt. Tempot är mycket lägre och till en början känns det lite konstigt att höra Maxims raspiga röst till så långsamma beat. Även om uttrycket skiljer sig en del från The Prodigys ger musiken den bekanta hårda, mörka känslan.

När ”Scheming” sätter igång greppar man efter CD-häftet för att kolla om Eminem gästar, för introt är exakt det samma som på ”The Real Slim Shady”. Som så ofta är fallet när det gäller musik som bygger på samplingar känner man igen vissa slingor och ljud, men för det mesta är det otroligt snyggt gjort på ”Hell’s Kitchen”. Favoritsamplingen är sättet gitarren från ”The House of the Rising Sun” används i ”Carmen Queasy”.

Precis som med The Prodigy kan sången lätt bli lite monoton, men helheten känns ändå varierad tack vare att skivan innehåller ett par instrumentala spår och dessutom bjuder på några gäster. Divine Styler, Trina Tyler, Tony Titanium, Blood of Abraham och Skin sätter alla sin prägel på några av skivans låtar. Till topparna hör ”The Universal Scientist” och ”Carmen Queasy” med de två sistnämnda bakom micken.

”Hell’s Kitchen” är en platta väl värd att kolla in om du är sugen på något i väntan på nästa alster med The Prodigy som kommer nästa år. Maxim levererar en bra soloprestation men precis som med Liam Howletts soloplatta härom året är resultatet ändå inte lika starkt som det bandet gör tillsammans.