För mig brukar en överdriven förväntan på en skiva vara jobbigt. Det är med bävan jag lyssnar igenom vad alla kritiker kallar det bästa på flera år. Oftast blir jag besviken. Förväntningarna motsvaras högst sällan av allt som utlovats. Stor i orden blir oftast liten på jorden.

Det är väl ingen överdrift att påstå att Sweet Chariots blivit en påläggskalv i svenskt musikliv den senaste månaden. Ordet hausse får väl en ny innebörd genom släppet av ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led”. Det var med en viss tvekan jag påbörjade min lyssning på skivan.

Den förväntade besvikelsen uteblev. Sweet Chariots är bra. Inte därför att det finns kritiker som tycker det. Inte för att Niclas Frisk är så cool. Inte för att Andreas Mattsson vilar på gamla Popsicle-lagrar. Detta är bra genom att det är äkta och levande. Det var länge sedan jag hörde något som på ett lågmält sätt förmedlade livsglädje i denna dödsskuggans dal. Precis som gospeln gav förtryckta i USA kraft att gå vidare, ger detta mig en vind av liv i min trötta kropp och en ström av eufori i min utmattade själ. Skivan berör mig organiskt. Den är inte tuff, på eller rätt i förhållande till annan musik. Den står där för sig själv.

Står där med rötterna i den svenska popmyllan och böljande negrospirituals. Utan tvekan är detta en liten pärla. En pärla att förvara säkert. Den är lätt att tappa bort, som allt i denna stressade värld, men tar man fram den kan dess lyster ge kraft för fortsatt kamp.

Uppbackade av Titiyo och Superbird vocals ger sig Frisk och Mattson ut på en musikaliskt upptäcksfärd. Pop blandas med kristen väckelsemusik utan att någon av de två förlorar sin egenart. Softad 70-tals Motown faller lätt in bland riff från tidig svensk 90-talspop. Frisk låter lika Bossa nova som förut, och Mattssons anträngda röst för tankarna till Popsicles första EP Template.

Egentligen skiljer sig melodierna sig rätt mycket åt inbördes. Från den svängigt frustande ”Cry No More Tears” till den tårdrypande tryckaren ”You Said Run”. Här finns till större delen intrumentella låtar blandade med textintensiva melodier som ”Balm For The Burned”. Helheten på skivan är dock framträdande. På ett mjukt sätt bör man nog ta sig i kragen gå vidare. Tänka på sig själv, i en solidarisk mening, för att så läka sina sår. Bakåt finns bara regn och åska, men framåt syns en strimma ljus.

Jag kan bara säga att man myser när man lyssnar, och man skall lyssna ensam då detta är en upplevelse för enskild kontemplation. Utan ha direkt politiska åsikter, så lyfter Sweet Chariots fram den mjuka sidan i en kall och forcerad värld. En värld som kan trilla över kanten, men som också kan stanna upp titta upp mot himlen. Det verkar som om dimman lättar, molnen skingras och en strimma av sol värmer det av elände fårade ansiktet. Balsam är inte bara för håret utan också för kropp och själ.