När Nina Persson släppte första A Camp-skivan tyckte jag den lät som en ventil. Som: om jag inte gör det här nu kommer jag implodera. Inte så mycket i uttryck som i nerv. Nu nästan ett decennium senare låter det helt annorlunda av A Camp. Det låter så mycket mer … vuxet. Förra gången var […][...]

Jag var en gång den lyckligaste människan på vår jord tills jag träffade en man en kväll och trodde på hans ord Han kastade fram ett papper och sa: Det här är ett kontrakt kan du stava till ditt namn? Skriv då under snabbt Jag berättar mina lögner och hjärtat känns som sten Det finns […][...]

Jag är faktiskt inte ett dugg överraskad av ”My Show”. Ändå har jag verkligen försökt förstå varför Carola valt att spela in det här. Jo, jag har också läst att hon ville göra en popskiva igen. Men, jag kan inte tro att det var den här skivan hon ville göra. Carola är en av Sveriges […][...]

För mig brukar en överdriven förväntan på en skiva vara jobbigt. Det är med bävan jag lyssnar igenom vad alla kritiker kallar det bästa på flera år. Oftast blir jag besviken. Förväntningarna motsvaras högst sällan av allt som utlovats. Stor i orden blir oftast liten på jorden. Det är väl ingen överdrift att påstå att […][...]

Atomic Swing var inte dåliga när de lade av 1997. Popsicle var inte sämre när de lade av efter sitt sista album ”Stand Up and Testify”. Jag har alltid gillat båda dessa band, Atomic Swing med vissa förbehåll och Popsicle helt förbehållslöst. När sedan Niclas Frisk kom att producera Popsicles två sista plattor, ja då […][...]