Svenska Violet släpper en debutplatta där influenserna är tydliga. Brittisk pretto-pop är något som snubbarna i Violet har full koll på. Det hörs på musiken och syns i det ACNE-designade konvolutet. Låtmaterialet, attityden och stilen andas både tidig Suede och Manic Street Preachers. Referenser till den glammiga Bowie-perioden finns också.

Det låter kompetent och bra, och det märks att Jonny Johansson kan skriva bra låtar. Mina favoriter är inledande ”Horse”, ”Old School”, Radiohead-doftande ”Roxy” och avslutande ”Please kill me”. Låtar som lovar gott inför framtiden.

Men mellan dessa höjdpunkter tappar jag bort mig och märker att jag tänker på annat. Det lite för profillöst. Det saknas egna idéer och arrangemang. Jag tänker på Violets förlagor och blir sugen på att lyssna på första Suede-plattan istället.

Bristen en egen profil är Violets stora problem. Jag gillar verkligen de starka låtarna, men hoppas att bandet till nästa platta sätter mer tilltro till sin egen förmåga. Då tror jag att Violet kan bli riktigt bra. Fram till dess får bandet finna sig i att stå i skuggan av sina brittiska förlagor.