När motorpsychos musik introducerades i mitt liv i och med albumet ”Blissard” spelade de energisk och attackbetonad rock på ett synerligen smart och meckigt vis. Jag hade aldrig hört något band som spelat på det viset innan. Nu när jag kan hitta flertalet band som låter som motorpsycho gjorde på ”Blissard”, så låter de själva helt annorlunda.

Psykedelia liksom garagerock har sedan dess varit två av de större influenserna på bandets musik, men jag har hela tiden tyckt att de klarat av att förnya sig med framgång. Jag var inte överförtjust i monstereposet ”Trust Us”, det skall medges, men jag tycker ändå att albumet var en naturlig väg för bandet att gå.

Med nya albumet ”let them eat cake” var det då dags igen. Inför inspelningen satte man upp två mål. Det ena var att man skulle försöka göra låtar som var fyra minuter eller kortare. Det andra var att man skulle göra ett album som skulle vara så nära 40 minuter som möjligt. Båda sprack (naturligtvis) men resultatet blev mer än godkänt ändå.

Stråkar, blås, keyboards, fiol och banjo är instrument som bandet använt på Let Them Eat Cake för att förstärka grundsättningen. Trion låter därför stundtals snarare som en hel orkester. Stora stråkarrangemang, söta popmelodier, jazzfusion, symfonirock och regelrätt postrock avhandlas i ett rasande tempo. Men det är underhållande. Samtidigt förstår jag dem som avfärdar skivan som storvulen musikermusik eller onanistrock. För det är det. Stundtals.

Den största skillnaden från tidigare alster är stämningen. ”let them eat cake” visar upp bandet från dess mest söta, positiva och lekfulla sida (därav namnet på skivan). Men det slutar för den delen aldrig att låta motorpsycho.

Förutom att bandet släpper en fullängdare släpper man – i god motorpsycho anda – en ep med en låt från skivan och fyra bonuslåtar på. Vidare har man lovat att en sjulåtars platta med hårdare material kommer att dyka upp senare i år.